MINA SLUTSATSER

Jörgen Dicander

MINA SLUTSATSER

Anteckningar och aforismer

kring filosofi, teologi,

litteratur och samhälle

Jörgen Dicander

Copyright: Jörgen Dicander 2017

INNEHÅLL

Förord …4

Vad är filosofi, teologi och naturvetenskap?...5

I Teologi och filosofi …7

II Litterärt …24

III Samhälle …27

IV Personligt …30

V Andligt testamente …34

Förord

Alla formuleringar och slutsatser är försök och därmed mer eller mindre ensidiga. Detta gäller såväl vetenskapliga avhandlingar som mina här framlagda små utredningar och aforismer. Om man slutgiltigt kunde formulera någonting, skulle alla djupare samtal och all vetenskap på de olika områdena ta slut. Därför kallade jag till en början denna samling för ”Ensidigheter”, men också därför att jag tänkte att undersökningarna skulle uppta en sida. Men så blev inte fallet eftersom jag av naturen har svårt att breda ut min text.

Jag tror att den franske diktaren och nobelpristagaren André Gide (1869-1951) någonstans har sagt: ”Håll dig till dem som söker sanningen, men akta dig för dem som tror sig ha funnit den”. Det är en attityd som tilltalar mig.

Många av aforismerna här är läsefrukter, men jag har glömt varifrån jag fått dem. Dessa anteckningar och aforismer kan betraktas som ett försök till ett teologiskt och filosofiskt testamente.

Ett särskilt tack vill jag rikta till etikprofessorn Ragnar Holte ( f.1927) som har läst mitt färdiga manus och givit mig värdefulla synpunkter.

Jag betraktar fil dr.Thorild Dahlquist (1920-2009) och professor Hjalmar Lindroth (1893-1979) – båda vid Uppsala universitet - som mina huvudlärare i filosofi och teologi tillsammans med professor Alf Ahlberg (1892-1979), som var rektor på Brunnsvik.

*

När det gäller människans livslånga perspektiv tycker jag att den medeltida sentensen ”Media vita in morte sumus”( Mitt i livet är vi i döden ) är tänkvärd

och likaså Martin Luthers (1483-1546) omvändning av satsen: ”Media morte in vita sumus” (”Mitt i döden är vi i livet”).

Finnfallsberget

vintern 2017

Jörgen Dicander

Vad är filosofi, teologi och naturvetenskap?

Vi har i Västerlandet skapande filosofer och teologer, t.ex. Friedrich Nietzsche (1844-1900) och Augustinus (354-430). Deras skrifter kan jämföras med lyrik eller skönlitterär prosa och är därför inte vetenskap utan konst. Men inom filosofin och religionsvetenskapen vid universiteten finns många som på ett lärdomshistoriskt vetenskapligt sätt försöker forska kring vad de skapande filosoferna och teologerna åstadkommit. Det är oerhört viktigt att upprätthålla denna distinktion mellan litteratur och olika former av litteraturvetenskap. En viktig blandform mellan dessa båda gäller kritiska granskningar - med hjälp av logik och förnuft - av vad tidigare skapande filosofer och teologer skrivit. Många doktorsavhandlingar i vår tid, inom filosofin och i vad teologerna kallar Systematisk teologi med livsåskådningsforskning, etik och religionsfilosofi, har denna karaktär.

Eftersom jag till professionen är teolog eller kyrkohistoriker och inte naturvetare nöjer jag mej med att bara, enligt Karl Popper (1902-1994), påstå, att naturvetenskap i olika former vill få fram evidensbaserad kunskap (se för övrigt min artikel ”Naturvetenskap – ett kristet projekt”, på min hemsida). Det för mej intressanta är att nya naturvetenskapliga kunskaper leder till att de skapande filosoferna och teologerna ständigt får nytt material att etiskt reflektera över. Ett stort problem är att relativt få nu för tiden har forskarutbildning inom såväl filosofi och teologi som naturvetenskap. Denna kombination bör uppmuntras så att vi får en skapande filosofi och teologi som är aktuell.

De mest potenta litterära texter som finns är nog de religiösa i t.ex. Bibeln, Koranen och Upanishaderna. De religionsvetenskapliga undersökningarna av dem och skönlitteratur som på ett eller annat sätt relaterar till dessa urtexter – i Västerlandet särskilt till Bibeln – är enorm. Eftersom religionerna är kulturskapande vad gäller arkitektur, konst, litteratur, musik och dans, är deras konsekvenser oerhörda.

Om man inte tycker om befintliga religioner är det totalt fåfängt och kontraproduktivt att försöka angripa dem med vetenskapliga argument, ty tro och vetande måste skiljas åt eftersom de ger svar på olika frågar (till detta, se min artikel om ”Tro och vetande”, på min hemsida). En möjlighet till förändring är att själv försöka skapa texter som är så intressanta och så kolossalt laddade att de gamla slås ut. Jesus hade nog avsikten att fullborda judendomen eller, enligt Dietrich Bonhoeffer (1906-1945), att göra slut på religionerna, ty Jesus är historiens störste religionskritiker och han ”kallar oss inte till någon ny religion utan till livet”, skriver Bonhoeffer. Eftersom judendom och andra religioner finns kvar, kan man säga att Jesus misslyckades. Hos Mohammed fanns nog en avsikt att med Koranen inkorporera det bästa i föregångarna Judendom och Kristendom och i ett långt perspektiv göra dem onödiga, men han har hitintills misslyckats i försöket att reducera antalet religioner.

Religion kan alltså bara besegras med vad man tror vara en bättre religion eller livsåskådning. En vanlig förändringsvariant på detta område är att t.ex. någon jude, kristen eller muslim kommer med nytolkningar inom den egna religionens ramar. På så sätt sker på traditionens grund en ständig förnyelse.

Det finns också flera exempel där riktningar inom judendom, kristendom och islam ömsesidigt har påverkat varandra. Den judiska chassidismen, så som den framställts av Martin Buber (1878-1965), har t.ex. inte bara inspirerat andra judiska tänkare utan även många kristna. Sufismen inom islam har också givit anhängare inom kristendomen nya uppslag. Många judar inspireras av profeten Jesus även om de inte kan tro på honom som Messias eller Kristus d.v.s. som Gud utan ser honom som en profet. Muslimerna uppfattar Jesus på ett liknande sätt.

I Teologi och filosofi

I:1 Fysikerna gör upp modeller eller tolkningar som de och andra matematiker räknar på. Våra hjärnor, som tänker i bilder eller modeller eller mönster, kan vi aldrig komma utanför och inte heller våra språk. Vi kan inte nå och se ”tinget i sig” (Immanuel Kant, 1724 -1804). Därför är vi bundna av av vår hjärnors föreställningar( Arthur Schopenhauer, 1788 -1860). I denna mening är naturvetenskapen också humanistisk även om forskningsobjektet är naturen på planeten jorden och kosmos, ty språket är det viktigaste forskningsredskapet för alla forskare.

När det gäller människan har vi å ena sidan naturvetenskapliga aspekter på henne i form av olika medicinska discipliner samt evolutionsbiologin. Humanisterna och religionsvetarna ägnar sig åt historiska studier av hur människan t.ex. har byggt och bott och skapat tempel och kyrkor, hur hennes musik, konst och religiösa och andra berättelser ser ut. Filosofiska och teologiska etiker och författarnas grundmodell är ”parning – födelse – död” eller ”mamma – pappa – barn” eller människornas relationer till varandra och till ”livet” och döden. Många vetenskaper som inte är ren naturvetenskap, har med detta grundkoncept att göra, t.ex. vissa medicinska discipliner, psykologi och sociologi. En teologisk/filosofisk reflektion har därför dessa vetenskaper som hjälpvetenskaper. Nya rön inom det medicinska området ger t.ex. material till ständigt nya teologiska/filosofiska etiska reflektioner.

Just nu hävdas att allt liv härstammar från en enda urcell, som sålunda är alltings orsak. Därmed säger den nutida naturvetenskapen måhända något liknande som teologen och filosofen Thomas ab Aquino (1225-1274) sade på 1200-talet. Han kallar denna urcell eller detta urslem för Gud och denne Gud har orsakat sig själv, är causa sui generis. Det betyder också att biologen, teologen och munken Pierre Teilhard de Chardin (1881-1955) hade ”rätt” när han påstod att Gud är identisk med evolutionen.

Enligt prologen till Johannesevangeliet ( Joh 1: 1 – 14 ) har världen skapats genom Logos – Jesus. Det är han som är de kristnas Gud eller ”urslemmet” eller den som gör ATT evolutionen finns. HUR den går till är den vetenskapliga frågan.

I:2 I begynnelsen är den blå färgen. Den nyfödde är blå och som

lik blir man blå och däremellan är som bekant himlen ibland blå.

I:3 Religion är känslan av absolut beroende av det oändliga( Friedrich Schleiermacher, 1768 – 1834 ). Det gäller att ha Gud/Jesus i sitt hjärta och i sina tankar. Detta ger en djupdimension i personligheten, underlättar orientering och inriktning i livet och är något som angår hela människan, inte bara hjärtat eller själen utan även anden som är det allra djupaste. Många avfärdar religion som ”bara känsla”. Dylika yttranden visar att man känner sig främmande för djupet inom en själv. Skönhet i form av religion, poesi, konst och musik står oerhört nära varandra och samverkar i religionernas liturgier och i kyrko- och tempelbyggnader.

I:4 Förutsättningen för den kristna kallelsen är utdrivandet ur paradiset (1 Mos 3). Först när människan skiljdes från Gud, kom hon att stå under domen att en gång dö. Därför måste Gud ropa och kalla på henne. När människan svarar på denna kallelse ”samverkar tre orsaker: Guds ord, den helige Ande och människans vilja som ansluter sig till och inte står emot Guds ord”( Philipp Melanchton, 1497-1560, i senare upplagor av hans ”Loci communes rerum theologicarum”). Martin Luthers tal om att människan har en trälbunden vilja – en manikeisk villfarelse enligt Melanchton - passiviserar och nullifierar henne. Denna lutherska predestinationsåsikt bör förpassas till den teologiska soptippen, ty med egen fri vilja väljer en människa att pröva den kristna livsvägen som sedan kan upplevas som att man är sökt och utvald av Gud/Jesus.

Människan har anlag för att göra både ont och gott. Att hon genom den så kallade arvssynden skulle straffas för förfäders onda gärningar, är ett teologiskt påfund av framför allt Augustinus, som ansåg att arvsynden överfördes genom den sexuella akten (sic!). Denna uppfattning saknar egentligt bibliskt stöd. Berättelsen om den blindfödde i Joh 9:1-12 – ”varken han eller hans föräldrar har syndat”- är en vederläggning av denna vedervärdiga lära som också hör hemma på teologins soptipp.

De som sliter med livets vedervärdigheter och känner sig fördömda, kallas av Gud/Jesus till gemenskap. Gud/Jesus har konstruerat ett system för att nå sina barn: kyrkan med alla tillbehör.

Domen är alltså ingenting som först och främst kommer en gång i framtiden. Den är något som finns från början. Vi är alla under samma dödsdom. Vid yttersta domen (Matt 25:31-46) konstaterar vår broder Jesus att vi med våra gärningar eller ogjorda sådana dömt oss själva.

Dessutom finns det en daglig dom, stundom manifesterad i samvetskval, ånger och bikt och liturgiskt i olika former av syndabekännelser.

Den som vill ikläda sig den rättfärdighet som Jesus Kristus förvärvat åt oss, får i tro göra det dagligen och en gång slutgiltigt när denna fördömda tid är slut.

I:5 ”Den heta helvetesglöden/ finner du icke där/ i dalarna bortom döden./ Den brinner här”, skriver Rune Lindström (1916-1973) i ”Himlaspelet”(1941). Samma uppfattning har exempelvis Dante (1265-1321), Strindberg (1849-1912), Dan Andersson (1888-1920) och många av våra psalmer (se förslagsvis nr 300 i 1986 års psalmbok) vilka betraktar det här livet som helvetet, fångenskapen i gruset eller som en ökenvandring. Efter döden kommer skärselden eller purgatorium, som Luther tyvärr tog bort. Själavårdsmässigt är den viktig för de efterlevande, ty därmed känns det meningsfullt att kunna be för de avlidna. Eftersom Gud/Jesus vill att alla människor skall bli frälsta eller räddas (I Tim 2:4) är den också ur frälsningssynpunkt viktig. Skärselden betyder nämligen att den uppståndne Jesus inte kommer med ett evigt straff utan med en evig vilja att rädda eller rena alla. Därmed försvinner till den teologiska soptippen även talet om eviga straff och föreställningen om den dubbla utgången. Jesus vill återställa allt ( ”apokatas´tasis tån pan´ton”, Apg 3:21 och I Kor 15:28 ) och föra alla till paradiset . Inte ett enda bortsprunget får vill han förlora ( Matt 18:12 -14).

I:6 Livet är hela tiden en språkfråga, en kommunikation. När barnet kan tala, öppnar sig nya världar. När vi med ord i sånger och dikter eller i vanliga ord kan ge uttryck åt våra erfarenheter eller emotioner, öppnar sig nya dimensioner, nya sanningar om människan. Och ändock är orden bara tolkningar av yttre och inre händelser. Därför älskar jag stumfilmen. Jag tar även bort musiken för att få uppleva en enbart visuell kommunikation.

I:7 Av ord har du kommit - ”jag älskar dej”-- säger mannen och kvinnan till varandra vid avlandet. Ord ska du åter bli – ”jag minns dej”-, säger de efterlevande.

I:8 Symbolerna hör detta livet till. Sedan kommer verkligheten.

1:9 Om vi kunde glömma, skulle vi upphöra att teologisera, filosofera och skapa litteratur. Teologiens, litteraturens och den praktiska filosofiens huvudobjekt är minnets jättekyrkogård.

I:10 Att tänka på döden är filosofins utgångspunkt enligt Sokrates ( 470/469 – 399 f. Kr. ) och den är även, som jag ser det, teologiens utgångspunkt. Döden kan leda till tanken att göra något ”evigt”. För en västerlänning kan olika former av ”karriär” bli surrogat för evigheten. För Keops, Kefren och Mykerinos är deras pyramider tecken på deras pyramidala missförstånd.

Varför finns döden? Den insikt Adam och Eva (1 Mos 3) fick genom att äta av kunskapens träd var kunskapen att kunna föröka sig. Ordet kunskap och ha samlag och göra barn är på hebreiska samma ord: ”yahda´h”. Grundbetydelsen är ”passa ihop”. Som en följd av denna knullkunskap kom döden. Vi ska, enligt huvudpoängen i denna berättelse, dö därför att vi som regel kan föröka oss.

När Adam och Eva, efter att ha ätit av kunskapens träd, blev varse att de var nakna, betogs de av varandras skönhet. Dödsmedvetandet förstärkte denna känsla. Människans existentiella situation innebär att hon vill skönhet och vill göra barn ty det vackraste man kan tänka sig är ett nyfött barn. Denna drivkraft ligger också bakom allt det sköna i konst, musik och litteratur. Människans historia är skönhetens historia (konst, litteratur, musik) som dock hela tiden har avbrutits av krigets alla fasor.

I 2 Mos 3: 13 -14, berättelsen om hur Mose hörde Gud i den brinnande busken, säger Gud (= ”yahweh”): ”Jag är den jag är” och ”Jag är”. För det mänskliga örat låter ”yah”, den första delen av gudsnamnet, lika som ”yah” i ”yahda´h”. Jag tycker mig här ana en direkt koppling mellan gud och och människornas samlag. Författaren Harry Martinson (1904 –1978 ) träffade därför nog rätt när han skrev: ”Låt oss slingra oss samman och göra Gud”.

Gud skapade människan till sin avbild, ”imago” på latin, och likhet, ”similitudo” på latin ( 1 Mos 1: 26 – 27). Imago och similitudo är huvudbegrepp i teologernas reflektioner kring skapelsen. När människor avlar barn blir dessa därför också, teologiskt sett, avbilder av Gud. Jesus/Gud säger dessutom: ” Den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig” ( Matt 18:5 ). Vi möter således Gud/ Jesus i alla våra medmänniskor ( Matt 25: 31 – 46).

De flesta Bibelforskarna kopplar dock inte ”yahweh” till ”yahda´h” utan till verbet ”hayah”/”hawah” = vara. Det är detta verb som används i 2 Mos 3:13 - 14.

Detta ”vara”, på latin ”esse”, är ett huvudord i den västerländska teologien, filosofien och kristna mystiken. I Nya Testamentet knyter Jesus själv an till ”Jag är” – yttrandet i 2 Moseboken och säger på grekiska ”ego eimi”( = Jag är). Han brukar dessa ord t.ex. i Joh 14:6, ”Jag är vägen, sanningen och livet”.

Evangelisten Johannes skriver som antytts i sin prolog att Jesus är Logos/Ordet genom vilket världen skapats. Jesus har alltså varit med ända från världens början, från Adam och Eva. Världen skapades genom Ordet. Gud/Jesus sade och det blev en jord, himmel, hav, djur och människor. Eftersom vi människor är Guds avbilder och har likhet med Gud, skapar också vi liv genom våra ord. Kärlekens ord skapar innerlig gemenskap mellan människor och gör att vi blir vänner. För en kristen får dessa relationer ständig förnyelse och inspiration från vännen Jesus Kristus. I Höga visans ord ”Min vän är min och jag är hans” (2:16) anar vi det mystika sambandet mellan den jordiska vännen och Jesus. I dopet lovade vännen Jesus att vara med oss alla dagar till tidens slut. Församlingen/kyrkan är en vängemenskap: ”Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er ” ( Joh 15:13 ). Att vara kristen innebär att man odlar vänskaper.

Vad är döden bra för? Enligt all vishetslitteratur – t.ex. Ordspråksboken, Syraks bok och Predikaren i Bibeln – kan ett begrundande av döden (memento mori ) leda till att vi blir visa.

Döden talar om för oss att vi har ett liv att förvalta. Och det naturliga är att man vill komma underfund om det centrala och viktiga i det här märkvärdiga livet och sen försöka föra över detta till nästa generation. Hur vill jag att mina efterlevande skall minnas mej?

Den mest olyckliga människan som funnits var Jerusalemsskomakaren Ahasverus, vilken är den i medeltida legender förekommande vandrande juden som aldrig skulle få dö därför att han vägrade att låta Jesus få vila vid hans hus när Frälsaren var på väg till Golgata.

Är döden slutet? Enligt Nya Testamentet är döden besegrad. Den som är döpt och tror på Jesus har löfte om evigt liv, som är en evig gemenskap med honom som skall bli allt i alla – en slags urcellsklump igen (1 Kor 12:6).

Teologiens huvudord är skapelse/lag = människans av döden bestämda existentiella situation och frälsning/evangelium = återställelse av paradiset.

I:11 Eftersom ingenting är perfekt, finns bara mer eller mindre misslyckanden och nederlag. Endast Allah är fullkomlig, säger muslimerna. Större misslyckanden kan man ta som en kallelse att satsa hårdare på den inslagna vägen eller till att byta spår.

En kristen ger inte upp på långfredagen, utan ber och hoppas på en vändpunkt som kommer – om inte förr, så vid allas uppståndelse en gång (Joh 5:29).

Varje morgon som vi reser oss upp ur sängen och inte låter förtvivlan besegra oss, upplever vi, enligt Luther, den dagliga uppståndelsen (se min dikt ”Uppståndelse” i samlingen ”Uppståndelser”, 1999).

Vi lever i tiden mellan Jesu Kristi uppståndelse och allas uppståndelse en gång. När prästen i mässan uttalar Jesu egna ord om bröd och vin - ”Detta är min kropp-detta är mitt blod” - blir den uppståndne Kristus genom denna verbala återerinring sakramentalt närvarande i nattvardshandlingen. Enligt Luther förblir brödet och vinet vanligt bröd och vin, men Kristi kropp och blod blir reellt närvarande ”i, med och under” de naturliga elementen. Den romersk-katolska transsubstantiations-läran, som är ett av Aristoteles (384 -322 f Kr) inspirerat närmast löjeväckande misslyckat försök till en naturvetenskaplig förklaring av mässundret, förkastades med rätta av Luther och den bör för alltid vara förpassad till teologins soptipp tillsammans med den romersk katolska hostieteologien, som innebär att Jesus skulle vara närvarande i de konsekrerade elementen även efter nattvardshandlingen. ”Extra usum nullam sacramentum”(=utanför bruket inget sakrament, se Schmalkaldiska artiklarna 3:15 ). Enligt Konkordieformeln, 1580, sker konsekrationen i och för sig inte när prästen läser instiftelseorden utan genom Jesu ord och befallning vid instiftandet av den första nattvarden.

Jesus representeras alltså i gudstjänsten inte av prästen, som den romersk katolska kyrkan och vissa kvinnoprästmotståndare i Svenska kyrkan anser, utan av bröd och vin enligt vad Kristus själv säger i nattvardens instiftelseord ( Matt 26:26-29). Den romersk katolska representationsteologien, som i sin förlängning leder till att påven anses vara ”Vicarius Christi”, har redan av Luther förpassats till den teologiska soptippen och där bör den förbli.

Jesu tal om uppståndelse är den historiska kärna som förklarar mycket av det övriga i hans ord och gärningar. Den är alltså inte ett tillägg utan själva grunden. När Jesus säger ”Jag är uppståndelsen och livet” (Joh 11:25) betyder det att den är identisk med den totala livsförnyelse som kan ske hos en människa när hon i djupet tar till sig vad Jesus sagt och gjort. Jesu tal om uppståndelse kan därför också sammankopplas med hans ord om ”Guds rike”(Matt 9:35 t.ex) och ”Jag är Vägen, Sanningen och Livet”(Joh 14:6). Det religiösa innehållet i uppståndelsen är alltså gemenskap med Jesus i liv och i död och den subjektiva tolkningen av detta blir självklart något olika.

Från Jesus utgår en ny födelse, en förnyelse, en befrielse, en pånyttfödelse eller uppståndelse hos varje individ som förtröstar på honom. Alla olika former av kristna teologier som finns och kommer att finnas dokumenterade i historien har här sin gemensamma utgångspunkt.

För att kunna ana vad Jesus menade med sina ord, t.ex. uppståndelse, måste man kunna hebreiska. Det språket har inga tempus i vanlig västerländsk mening. De två huvudformer för verb som finns där handlar dels om att uttrycka något med emfas dels mera svalt. Vi tänker oss lätt tiden som en horisontell linje, men för Bibeln finns all tid i en enda punkt, ett nu. Därför kan man inte betrakta Jesu uppståndelsetal som något som hör hemma i första hand efter hans korsfästelse och död. Det bibliska nuet hjälper oss att förstå den uppståndne Jesu sakramentala närvaro nu i Bibeln, nattvarden, dopet och mässan. Särskilt är det evangelisten och aposteln Johannes som betonar nu-domen och nu-uppståndelsen (se Joh 3:36, 5:25 t.ex).

Jesus var, som sagts, enligt Johannes 1:1-18 med redan vid skapelsen, allt blev till genom honom. Han är således närvarande som Logos-Ande i Skapelsen ända från ”Big Bang” till sin födelse då han på ett speciellt sätt blir närvarande i den historiske personen Jesus. Efter sin död och uppståndelse fortsätter han som den helige Ande att vara närvarande i Skapelsen och på ett speciellt sätt tillstädes i kyrkan eller i Ordet, dvs i Bibeln och i predikan, och i Sakramenten eller varhelst två eller tre är församlade i Hans namn ( Matt 18:20). När Jesus föds av Jungfru Maria sker alltså principiellt inget nytt. Inkarnationen är en mänsklig aktualisering av ”Ordet” = Gud = Jesus. Enligt den religionshistoriska skolan är jungfrufödelsen en hellenistisk främreorientalisk föreställning som tagits upp i urkyrkan och tillämpats på Jesus som en följd av hans mäktiga ord och gärningar.

Gynekologiprofessorn Axel Ingelman-Sundberg (1910 - 2009 ), som var prästson från Ludvika, har för mig lagt fram den hypotesen att Josef skulle ha tömt sin säd i Marias förgård. På detta sätt kan en kvinna även bli befruktad utan ett fullbordat samlag och som jungfru föda ett barn. Med en dylik biologisk ståndpunkt skulle den som har svårt att enbart hålla sig till en religiös tolkning faktiskt kunna bejaka samtliga bibliska texter kring Jesu födelse och särskilt den att han även kallas ”Josefs son” (Luk 4:22 och Joh 6:42 ).

Beträffande den romersk – katolska kyrkans så kallade Mariologi, som innebär att man försöker göra också Jesu mor gudomlig, bör den förpassas till den teologiska soptippen. Det är Jesus som är Gud.

I:12 I debatter eller diskussioner borde man betänka att grundbetydelsen på det latinska ordet ”discutio” är ”skaka isär”. Uppgiften är alltså inte att besegra varandra utan att belysa något från alla möjliga håll.

I:13 Att leva är att demonstrera sig själv.

I:14 Tre ting är svåra eller omöjliga att definiera: Gud, Ångest och Kärlek. Men den som upplevt dessa krafter, vet ändå vad det är fråga om.

I:15 ”Du skall icke begå äktenskapsbrott” – det sjätte budet, måste otvivelaktigt syfta på kärlekslöshet inom äktenskapet, om man använder varandra som ”avköningscentraler” i stället för att älska med varandra. Varför skulle det annars finnas ett nionde bud som förbjuder begärelse till nästans hustru?

I:16 Den romantiska människan är den besvikna och otillfredsställda. Hon är inte nöjd med sin situation. I drömmar och ibland även i sinnevärlden bryter hon upp. Hon söker andra partners, men blir ständigt besviken och sviker alla, ty hon har gudomliga förväntningar på sin partner.

Den kristna eller realistiska människan söker där hon är. Hon vet att just där hon befinner sig i livet finns möjlighet till högsta lycka. De kristna människornas äktenskap blir ett fullkomligt äktenskap i den meningen att de är tillfreds med varandra och de har ingen annan dröm än att göra utflykter och nöjen tillsammans. De drömmer om varandra.

I:17 Den begåvade människan lever i ständig kris. För att ”hålla ihop” sig själv, skapar hon. Hennes konsts eller vetenskaps brister och misslyckanden, vet hon om. Den obegåvade människan lever i ”rutin” och tror sig alltid göra rätt. Hon misslyckas grovt och ständigt, men vet aldrig om det. Med begåvning menar jag intellektuell och konstnärlig medvetenhet.

I:18 När Jesus döps av Johannes Döparen i floden Jordan, säger den gudomliga rösten: ”Denne är min älskade son, han är min utvalde” (Matt 3:17). Denna intronisationsformel upprepas på Förklaringsberget (Matt 17:5 ) – troligen berget Hermon i Golan. Vattnet i Jordan kommer från Golan.

I:19 Bröllopet i Kana (Joh 2:1-11) berättar om att glädjen aldrig tar slut, om man har Jesus med sig. Poängen är inte att vatten blev vin, utan att Jesus avvärjde en katastrof. Med honom finns det alltid en fortsättning.

I:20 Jesus var på ett markant sätt fylld av äkthet och verkligt liv rätt igenom. Därför kallas han Sanningen, Guds enfödde Son (Joh 1:18 och 14:6). Hans utsagor skall alltså inte ses som läror om livet, utan som uttryck för verkligt liv. Han frälste oss inte med någon lära, utan med sin egen kropp och sitt eget blod. Att fråga efter rätt lära är fel; att söka äkthet och verkligt liv är rätt.

I:21 Det finns inte något rent seende eller hörande – bara språkliga och emotionella tolkningar. Och man måste vara blind för att verkligen kunna se eller höra Gud/Jesus. Det var det som hände Saulus/Paulus på vägen till Damaskus (Apg 9: 1-9 ).

I:22 Johannes av Korset (Juan de La Cruz, 1542-1591) anser att bortom alla bilder och visioner finns en tomhet – utblottelse ( kenosis ) – som möjliggör föreningen med Gud /Jesus. Han tror på en ickesexuell människoväg till Gud.( Dopet, nattvarden och Jesus är Guds väg till oss).

När en man och en kvinna fullständigt överlämnar sig till varandra och vill göra barn, är denna utblottelse Gud/Jesus. Där skapelse pågår – där är Gud eftersom alla människor är Guds avbilder och har likheter med denne. Gud har därför ingenting med celibat och kloster att göra. De är tecken på flykt, missförstånd och stor tragik, eftersom munken och nunnan på ett djupt personligt plan missar mötet med Gud eller livet. Den romersk-katolska kyrkans celibattvång för alla präster och den grekisk –ortodoxas celibatkrav för det högre prästerskapet bör därför förpassas till den teologiska soptippen. Kyrkorna har i ett skapelseperspektiv sitt berättigande i att där sker dop, vigslar och begravningar.

Dessutom torde det förhålla sig så att en blivande präst, som är homosexuell, eller en blivande nunna, som är lesbisk, borde ha mycket lätt att avlägga ett celibatlöfte. Meningsfullt för dessa skulle det bara vara om de också lovade att avstå från homosexuella och lesbiska sexuella handlingar.

För alla människor finns möjlighet att ana Gud indirekt genom konst, musik, litteratur, drama och gudstjänst. Människans direkta väg till Gud är den sexuella föreningen, där ägg och sädescell möts i konceptionen.

I:23 Rättvisa och rädsla finns inte i kärleken, ty kärleken ger allt i mötet med en medmänniska. Så gjorde Jesus. Det var kanske därför som han förbjöd dem som han botat och hjälpt att tala om det för någon (Matt 12:16 t.ex), ty kärleken är orättvis och väcker därför avund.

I:24 Att kunna lyssna: Vännerna som kom till Job satt först tysta hos honom i sju dagar och sju nätter (Job 2:13). Det var själavård.

I:25 Den asketiske farisén anser sig vara nästintill fullkomlig därför att han inte röker, inte super, inte knarkar, inte, inte, inte. Asketen är nöjd med sig själv, känner sig syndfri och behöver ingen frälsare.

Den epikureiske farisén anser sig vara som folk är mest. Det är inte något större fel, anser denne. Han säger inte nej till livets njutningar. Även denne farisé är alltså nöjd med sig själv, känner sig syndfri och behöver ingen frälsare.

I:26 När vi gör gott utan att tro på Jesus gör vi det för att själva synas vara goda inför andra. Uppdraget kommer från oss själva och pekar på oss själva. En kärlek framsprungen ur tron på Jesus pekar på honom. Själv är man en ringa tjänare eller kärlekens slav. Jag tror det är något dylikt Fjodor Dostojevskij (1821-1881) menar i Bröderna Karamasov när han säger att otroende människor inte kan göra goda gärningar.

Nobelpristagaren i fysik år 1979, Stephen Weinberg (f.1933), hävdar att man måste vara religös för att kunna göra ont. Därför måste man bekämpa religionerna. Förmodligen har han s.k. fundamentalister i tankarna. Enligt mitt sätt att se är alla människor tvingade att tolka sina liv och därmed även att ha livsåskådningar = religion. Också olika former av ateism är i denna mening religion, ty de består av trosföreställningar och t.ex ateistföreningen ”Humanisterna” söker årligen i Sverige statsbidrag som trossamfund, men de har ännu inte beviljats något.

Weinberg är ateist och förefaller vara rätt fanatisk i sin övertygelse. Därför kan det tänkas att han, enligt hans eget sätt att se, i vissa lägen skulle vilja försöka att med våld döda andra som hyser annorlunda livsåskådningar.

Det är människans benägenhet att bli fanatiker och magiker som är den stora faran, d.v.s. att man saknar en sund livsåskådning eller religion.

Weinberg anser också att tvärsäkerhet är utmärkande för religion till skillnad från vetenskap. Men det utmärkande för sund religiös tro är salig osäkerhet där man är beredd på stora överraskningar – alltså samma attityd som utmärker en genuin naturvetenskaplig forskare.

Weinberg resonerar som många ateister. Religionerna judendom, kristendom och islam har ställt till med mycket ont. Därför tar man avstånd från dem och är ateist. Men det värsta onda i historien har ateisterna Stalin (1879-1953) och Hitler (1889-1945) skapat. De kom att dyrkas som gudar i sina länder. Om vi tar bort Gud/Jesus verkar det vara så att vi i stället kommer att dyrka galna människor som gudar. Ateismen bör nog därför bekämpas och vi skall eftersträva att de befintliga religionerna blir så sunda som möjligt.

I:27 Det gäller att ha hjärtat i himlen, men kroppsligen vara här på jorden. Nåsborna som år 1896 for till Palestina ville också ha kroppen i himlen. Det var deras missförstånd. De blandade samman religion och geografi. Är inte detta också

staten Israels grundproblem? ”Mitt rike hör inte till denna världen”, säger Jesus (Joh 18:36).

I:28 Det onda som drabbar oss, kan ses som gödsel som hjälper oss att mogna och växa, ty ”för den som älskar Gud samverkar allt till det bästa” (Rom 8:28, gamla översättningen). Målet för själavårdande samtal är att göra den sten som tynger hjärtat till ett fotfäste.

I:29 Om man nu är jagsvag, kan man kompensera sin brist och låta Jesus uppfylla en och säga med Paulus: ”Men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig” (Gal 2:20).

I:30 Att förverkliga sig själv borde vara att förverkliga Jesu vilja med ens liv. Att vara kristen är inte främst att sukta över vad man gjort galet, utan främst fråga vad Jesus vill med ens liv. Svaret på den frågan är meningen med livet och ens kallelse. Den dyker upp i vårt inre. Vi är kallade till att ge mening och hjälp åt varandra (Luk 10:37) och vara vänner (Joh 15: 13 -14 ).

I:31 Först när man stått och predikat över en bibeltext en hel dag – kanske haft en fyra-fem gudstjänster – kan det hända att den äntligen öppnar sig. Bl.a. därför är det nödvändigt att predika.

I:32 Det handlar om att mer och mer bli redskap för Guds ord. Vi präster kan frestas att använda predikan och Jesus för att demonstrera oss själva; i sämsta fall blir den då polemik mot åsikter. I stället för att blogga eller skriva insändare i tidningar står vi i kyrkorna och läser upp dem. Vi kan vara självstyrda, uppfyllda av oss själva och vår egen klyftighet.

En evangelisk predikan skall ställa fram Jesus för våra ögon och därför blir den i verklig mening uppbygglig. Men hur skall vi kunna måla Jesus när våra hjärtan och tankar inte är helt fyllda av honom?

Alla som kommer för att deltaga i gudstjänster, har lagens snara hängande om halsen. Vi behöver därför inte predika så mycket lag. Den är förutsättningen, situationen eller utgångspunkten.

I stället för att använda våra predikstolar, som platser för att läsa upp insändare, skulle de fungera som mottagarplatser där vi uppträder som röst och ljudredskap för gudomliga svängningar förmedlade genom helig Ande=Jesus.

Att predika evangelium är inte detsamma som att säga Evangelium eller beskriva evangelium. Vi kan kanske intellektuellt redogöra för det kristna trosinnehållet, men predika det. …

Skola vi då tiga? Bort det! Vi skola tvärtom arbeta med våra predikningar, skriva dem i bön, lära oss dem utantill och framföra dem som om vi vore professionella skådespelare.

Att predika är inte detsamma som att ta ställning till det eller det. Predikan är Kristus och ingenting annat. Predikar vi Kristus ger hans närhet eller närvaro klarhet för den enskilde.

I:33 Bön är en övning i äkthet, att nå fram till äkta ord och sann hållning, att finna sig själv. Ingen har varit så äkta rakt igenom som Jesus. Därför ber vi i Jesu namn (Joh 14:13-14).

I:34 Ateisten hävdar tvärsäkert: ”Det finns ingen Gud” Denna tvärsäkerhet är uttryck för mycket stark tro. Agnostikern säger att man ingenting kan veta om Gud.

Den som tror och tvivlar på Guds existens och i sin förtröstan är saligt osäker, representerar klassisk kristendom.

Ordet ”Gud” finns. Frågan är om ”Gud” har någon annan existens än som ett ord – ”och Ordet var Gud” ( Joh 1:1 ) – eller föreställning inom människan.

Vad ateisten vanligen förnekar är att det inte kan finnas någon personlig eller antropomorf Gud och då används ”finnas” i samma mening som att du och jag ”existerar”. I detta avseende torde ateisten ha rätt.

Ateisten kan också förneka att ”livet”, ”kärleken”, ”livskraften”, ”skönheten”, ”ordningen i tillvaron” är Gud. Dessa verkligheter är det de är och man behöver inte blanda in Gud i det hela, menar ateisten. Men dessa ting blir starkare och därmed bättre för människan om de kopplas till Gud=Jesus. Ateisten gör på denna punkt en olämplig bedömning eftersom livet då inte blir personligt; det blir enbart en ”slump”. Dessutom tar ateisten med sin tro på slump undan den trosgrund på vilken naturvetenskapen vilar – nämligen att världen är begriplig (till detta, se min artikel ”Naturvetenskap – ett kristet projekt”).

För den kristne är allt tal om Gud också förbundet med Jesus. Vi har fler säkra källor för att han existerat än för många andra personer från hans samtid. Vad ateisten kan förneka är att Jesus var Gud, att världen blivit till genom honom och att vi möter honom i form av den helige Ande och i Bibeln och sakramenten.

Ateisten tror inte att Jesus är av gudomligt ursprung. Man kan säga att ateisten har ett kontinuerligt förnekande medan den kristne växlar mellan tro och tvivel.

Agnostikern - i betydelsen om Jesus var Gud kan man ingenting veta – har givetvis rätt. Om Jesus var Gud är helt och hållet en trosfråga. Men – och här kommer ett mycket viktigt ”men” – tron och tvivlen är kopplade till historiska händelser och vittnens erfarenheter.

I:35 Varför tilltalades Gud av Abels offer ( 1Mos 4:2-5), men inte Kains? Är Gud orsak till att Kain dödade Abel?

I:36 Någon ”modern” människa finns inte. När det gäller livets plågor och frågor är människan densamma alltsedan tredje kapitlet i första Mosebok (Historien om Adam och Eva ).

I:37 Om människan inte medvetet och dagligen och stundligen väljer kärleken och det goda, blir hon omedvetet en tjänare åt ondska och elakhet. Detta misstag kan i vanliga fall leda till kärlekslösa fördömanden av medmänniskorna. I värsta fall leder det till galenskap.

I:38 Det framgår av krigshistorien och i de biografiska notiserna i Bibeln och av biografier över konstnärer och vetenskapsmän att människan är en mycket grym varelse. Oftast framträder denna grymhet i berusat eller drogat tillstånd. Vill man bekämpa grymheten, måste man alltså bekämpa alkohol och andra droger.

I:39 Att ha projekt på gång och drömmar och visioner om vad man skall göra i framtiden är att ha en mening med livet.

I:40 När det gäller frågan om Gud/Jesus har skapat människan eller om människan har skapat Gud, är det olämpligt och farligt att hävda att människan har skapat Gud därför att hon då blir större än Gud och inte ansvarig inför någon.

I:41 Inom djurvärlden skiljer man alltsedan teologen och naturforskaren Charles Darwin (1809-1882) arter åt på så sätt, att de som inte kan para sig med varandra och erhålla avkomma i flera led, är av olika art.

Alla människor på jorden kan para sig med varandra och få kontinuerlig avkomma. Alltså är alla människor av samma art. Rasismen har inte någon grund.

I:42 Filosofen Ludwig Wittgensteins (1889-1951) berömda sats, som ofta citeras – ”varom man ej kan tala, måste man tiga” – är felaktig. Människans möjlighet till kunskap är inte begränsad på det sätt som Wittgenstein skriver. Också genom musik, konst, litteratur, religion ges en kunskap som man inte kan uttrycka på annat sätt. Den tidige Wittgensteins kunskapsteori är för snäv.

I:43 Sokrates´ intellektuella moral, som bygger på satsen ”den som vet det rätta, gör också det rätta”, är också felaktig, tycker jag. Den människosyn som ligger bakom Sokrates´ yttrande, stämmer inte med verkligheten. Paulus däremot tycks ha en mera verklighetstrogen människosyn. Han skriver:”Det goda, som jag vill, gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag” (Rom 7:15 ). Sokrates´missvisande sats och den människosyn den ger uttryck åt, har i Västerlandet på politikens område lett till liberalism – människan kan själv välja det goda och rätta – och en stark tro på att det räcker med information. En politisk konsekvens av Pauli människosyn däremot är att man vill skapa ett starkt samhälle som kan skydda de svaga. Därför räcker det inte med att informera om farligheter. Man måste också ta bort dem, t.ex. alkohol och droger.

I:44 Jordkällaren och kyrkan är tryggheten i mitt liv. I den gamla jordkällaren förvaras den potatis vi själva odlat och den sylt och saft som vi själva gjort.

I kyrkan – med högt i tak – kan man sitta och fundera över detta underliga liv.

I:45 Många pessimister – exempelvis Dan Andersson och Rune Lindström – har sagt att det inte finns vänskap och möjlighet för människor att verkligen mötas. Dan Andersson menade dock att sann vänskap finns - den mellan föräldrar och syskon. Men i många fall märker jag som präst att också den vänskapen har svårt att fungera.

I:46 Jag tror att det finns lika många färgnyanser som tonarter,

d.v.s. 32 ( de 24 vanliga samt de åtta kyrkotonarterna ). Jag tror

dessutom att varje färg kan kopplas till en bestämd tonart.

I:47 De blyinfattade fönstren, som finns så rikligt i Dalarna, är nog

inspirerade av kyrkornas färgade fönster. De ger en stämning av mystik och helighet. Hemmen kan vara kyrkliga filialer.

I:48 Mitt skrivbord i härbret har fem lådor med handtag eller rättare ”fingerdrag”, eftersom man där bara får in något finger. Människans frihet och fria vilja är som den begränsade rörelsen hos dessa fingerhandtag.

I:49 I ensamheten kan förtvivlan lättare få överhanden än när man är tillsammans med andra människor.

I:50 Den kristna objektiva tron har vi formulerad i den apostoliska

trosbekännelsen, vilkens tre delar handlar om Gud = Jesus, Kristus = Jesus och Anden = Jesus. Mot dessa tre delar svarar den subjektiva trons kunskap, tro och kärlek samt gudstjänstens bön, predikan och nattvard. Denna tanke är central hos Carl Axel Torén, 1813-1904, om vilkens gudstjänstuppfattning jag skrivit min licentiatavhandling.

I: 51 Individens och kyrkornas/församlingarnas arbete bör präglas av ekologi, andlighet och diakoni.

I:52 Vi kommer som människor aldrig ifrån det här med livsåskådningar. Vi vet nämligen att vi skall dö. Därför tvingas vi att reflektera över detta konstiga liv. Livsåskådningar=religion är alltså konstitutivt för människan. Det gäller som tidigare sagts att ha så sunda dylika som möjligt.

I:53 För varje vetenskaplig fråga som löses inställer sig ständigt minst tio nya. Därför är en ständigt växande beundran och begrundande förundran ett kontinuerligt känslomässigt resultat hos forskaren.

Mot föregående påstående talar kanske att de teoretiska fysikerna hoppas finna en enda formel där tyngdkraften, elektriciteten och relativitetsteorien ingår. Som matematiker och teoretisk fysiker gillar man skönhet och enkelhet.

I:54 Oxfordprofessorn Richard Dawkins (f.1941) ”The God Delusion” kom 2006. Eftersom människor under så lång tid ägnat sig åt religiös dyrkan måste den ge en evolutionär fördel, menar han. Han hävdar att den är att de religiösa har levt längre eller fått fler barn. Min kompletterande synpunkt i detta sammanhang är att en religiös man eller kvinna inte ställer gudomliga krav på sin partner så som ateisten per definition gör utan får avslappnade realistiska mänskliga relationer. Detta menar jag är religionens viktigaste roll i evolutionen och därför bör man inte försöka utrota den. Det står redan i Psaltaren att det är dårarna som säger att det finns ingen gud (Psalt 14:1 och 53:2).

I:55 ”Visst går det att bevisa att gud inte existerar. Men den gud som vi filosofiskt kan visa inte existerar är den gud som filosofin själv skapat och inte den Gud man talar om i de skilda världsreligionerna” ( Peder Thalén, f.1957, i sin diss. 1994 s 113).

Den Gud som jag tror på är Jesus och ingenting annat ( se för övrigt min artikel om ”Tro och Vetande”på min hemsida).

I:56 Vad är skillnaden mellan människan och andra djur? En människa ler och skrattar och det syns i ansiktet. Andra djur tycks le med hela kroppen, men i ansiktena kan man inte som människa se något speciellt.

I:57 Angrepp på religioner verbalt eller genom vapen eller genom attityder är, som sagts, kontraproduktiva, d.v.s. förspilld kraft. Invandrare t.ex. som kommer till Sverige från ett muslimskt land där de inte varit aktiva muslimer, blir det, när de kommer till Sverige och möter verbala angrepp.

I:57 Personligen tycker jag det är tilltalande att det i apostlakretsen ingick lärjungar som tidvis var förnekare – Petrus – och tvivlare – Thomas.

I:58 Fides quae är trosinnehållet, d.v.s den kristna tro som finns formulerad i de tolkningar och erfarenheter som vi kallar kyrkans bekännelser och dogmer.

Fides gua är den personliga tron som hör ihop som en siamesisk tvilling med fides quae. I teologihistorien finns en mängd olika varianter av personlig tro dokumenterde, t.ex : Fides apprehensi´va Christi ( tro som griper om Kristus, Luther), Fides carita´te formata, tro formad av kärleken, Fides expli´cita, utvecklad tro, Fides histo´rica, försanthållande av bibliska fakta, Fides impli´cita, en tro som är innesluten i ens tro på kyrkan, Fides incarna´ta, den förkroppsligade tron, Fides infor´mis, den outvecklade tron, Fides infu´sa, av den helige Ande ingjuten tro och Fides justi´ficans, den rättfärdiggörande tron.

I:59: Professor Karl Barth ( 1886 - 1968 ) predikade bara en gång varje år, på långfredagen i ett fängelse. Han menade väl att endast den som i gärning har mördat eller gjort annat ont kan känna riktigt djup skam och skuld och längta efter den förlåtelse som är en konsekvens av Jesu lidande på korset. Om man ”bara” syndat med ord och tankar känner man kanske inte den riktigt stora skulden.

Om en man t.ex. upplever att det var hans fel – han körde bilen – och att därför hans hustru och deras dotter dog, finns ingen annan räddning för honom än att tro på förlåtelse genom Jesu gärning på korset. Mannen behöver inte offra eller döda sig själv. Jesus har dött i hans ställe.

En gång för alla har Jesus offrat sig själv på korset och därför behövs inga nya offer. Genom detta sitt offer har Jesus samtidigt gjort slut på alla religioner, menar Bonhoeffer. Jesu ord och gärning har också, enligt Bonhoeffer, gjort oss till fullmyndiga människor.

I:60: Enligt Gustaf Aulén i hans skrift ”Vår allmänneliga kristna tro” är den bibliska teologiska huvudsatsen, när det gäller försoningen, Pauli ord i 2 Kor 5:18: ”Men alltsammans kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och givit oss försoningens ämbete” (1917 års översättning). I Bibel 2000 står denna översättning: ”Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst”. Aulén tar i sin skrift med rätta avstånd från Anselm av Canterburys juridiskt-teologiska försoningslära som framlades i skriften ”Cur Deus homo?” och Aulén hävdar utifrån kamp- och segermotiven det han kallar för den klassiska försoningsläran. Jag instämmer i Auléns ståndpunkt här men jag skulle vilja lägga till att det av Pauli utsaga också tycks vara så, att Gud /Jesus, som är ansvarig för skapelsen, även har ett visst indirekt ansvar för människornas fria vilja och därmed ondska och därför innesluter Gud sig själv i försoningen. På detta sätt kan man se hur första artikeln - Gud som Skaparen –hör samman med andra artikeln – Gud som försonaren – och också med tredje artikeln – försoningens ämbete genom den helige Andes verk i kyrkan. Det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv.

I:61: Om man letar efter texter kring levande kristen tro, finnar man dem bland annat i psalmer och andliga visor. Min personliga kristna tro på Vännen Jesus Kristus tycker jag bäst kommer fram i följande texter av Johan Olof Wallin:

”Jesus Kristus, du är vorden

vägen, sanningen och livet,

och i himlen och på jorden

är ej annat namn oss givet”.

(Psalm 349, i 1986 års psalmbok, slutet på strof 4. Anders Frostenson har där ersatt Wallins ”vorden” med ”ordet” och därmed gjort trosinnehållet ännu tydligare, men tyvärr i sista raden ändrat ”är” till finns. Som döpta och troende är vi alla Jesus).

”Var är den Vän som överallt jag söker?

När dagen gryr, min längtan blott sig öker,

när dagen flyr, jag än ej honom finner,

fast hjärtat brinner.

Jag ser hans spår varhelst en kraft sig röjer,

en blomma doftar och ett ax sig böjer.

Uti den suck jag drar, den luft jag andas,

hans kärlek blandas.

Jag hör hans röst där sommarvinden susar,

där lunden sjunger, och där floden brusar;

jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala

och mig hugsvala.

Likväl ett töcken mig från honom stänger;

min bön, men ej min blick till honom tränger.

Ack, såge jag hans anlet och mig slöte

intill hans sköte!

Ack, när så mycket skönt i varje åder

av skapelsen och livet sig förråder,

hur skön då måste själva källan vara,

den evigt klara!

O ljusets, fridens, salighetens källa,

När skall för mig din rena våg uppvälla?

Vem förer mig till dina friska flöden?

Den stilla döden.

Var tröst, min ande, hoppas, bed, försaka.

Dig Vännen vinkar, du skall se och smaka,

hur ljuv han är, och sjunka i hans armar,

som sig förbarmar.

Snart till den strand, där böljor sig ej häva,

lik arkens trötta duva skall du sväva,

till herdens famn lik rädda lammet ila

och där få vila”.

(Psalm 305 i 1986 års psalmbok)

II Litterärt

II:1 Vilket är det egentliga grundmotivet? Jag ser livet som ett långt avsked – därav vemod. Avskedsmotivet är därför det egentliga motivet. Hemkomstmotivet är som alla andra motiv tillfälliga – under detta livet.

II:2 Jag hörde på radio ett program om kultur. Man talade om att gå ut till ”folket” med kultur, uppöva dess sinnen för detta.

För mig är kultur något precis tvärtom. Det gäller inte att komma till folket med kultur utan lära känna människornas kultur. Att möta en medmänniska i förtroliga samtal, delge varandra analyser av vad det innebär att vara människa är kulturens grund. Alltså är det fråga om dialog. Dessa möten är kulturens kärna. För vissa människor kan dessa möten leda till påtagligt kulturellt skapande i form av dikter, romaner, tonsättningar, film, konst och pjäser.

Alla människor utan undantag är i princip ”konstnärer”, eftersom att leva är en stor konst och många gånger en svår sak. Den bästa kulturen är inte med säkerhet den som är etablerad, tryckt och utgiven och de bästa konstnärerna är inte med säkerhet de professionella. Den bästa kulturen är kanske en dialog mellan två människor, en spelman som efter ett samtal improviserar en visa.

Det finns således en etablerad och en oetablerad kultur. Jag tvekar inte att kalla den oetablerade för den viktigaste. Denna folkliga kultur utesluter inte radikalitet, men den utesluter radikalitet utan mänsklig anknytning. ”L´art pour l´art” göre sig inte besvär.

II: 3 Det sägs dramaturger emellan att det bara finns två berättelser:”Vem vinner” och ”resan”.

Vad gäller resan anser jag att den alltid är en variant på den förlorade sonen (Luk 15:11-32), som verkligen är en urberättelse. Historien om Jesu lidande, död och uppståndelse är en central vemvinnerberättelse som inspirerat många författare i den västerländska traditionen.

II:4 Det är konstens uppgift att ge uttryck åt vad det innebär att vara människa. Bilden, ordet, musiken, rörelsen/dansen, är härvid våra hjälpmedel. Därför är jag poet, musikdramatiker och visdiktare.

II:5 En författare – gäller även en poet – måste ha något att berätta, annars blir det bara ”l´art pour l´art”. Men man skall berätta på ett personligt sätt. Därför blir alla författarskap något av personlig bikt, ett utlämnande av sig själv och sin omgivning. Detta utlämnande kräver ett oerhört mod.

II:6 Det anses viktigt i litteraturvetarkretsar att skilja en författare från dennes fiktiva texter. I någon mening måste dock alla en författares texter vara att likna vid ”fria associationer” i Sigmund Freuds (1856-1939) mening och därför pekar de på något hos författarpersonligheten.

II:7 Att berätta om en upplevelse kan leda till att man förlorar den. Genom att den extremt aktive konstnären ger oss upplevelser, blir denne själv tom på dylika och måste jaga händelser att verbalisera, måla eller skriva musik om.

II:8 Innerligheten är konstens och det gudomligas väsen och en kärleksfull sexuell förening är den kroppsliga manifestationen av detta.

II:9 Det perfekta allkonstverket - ord, bild, musik, rörelse i samverkan - är den kristna gudstjänsten därför att där medverkar alla utan undantag.

II:10 I det västerländska tänkandet, konsten och litteraturen framställs kvinnan ofta antingen som hora eller som madonna. Orsakerna till detta kan man spekulera över (Se f.ö. min artikel ”Kvinnan i Västerlandets kultur” ). Det finns en linje från medelhavsvärldens dyrkan av Artemis-Diana och sedan Jungfru Maria till Erik Axel Karlfeldts (1864-1931) dikter ”Jungfru Maria” och ”Häxorna”.

II:11 Man måste rensa för att få något att växa. Via negativa – att rensa ut en massa gudsbegrepp – är en bra start. Därför gillar jag t.ex. Gunnar Ekelöf (1907-1968 ) och Dan Andersson (1888-1920) vilka båda hade denna utgångspunkt.

II:12 Det genialiska med ”Förklädd Gud” av Lars-Erik Larsson (1908-1986)/Hjalmar Gullberg (1898-1961) är att recitatören först läser texten, som sedan sjungs. Vid alla former av klassisk kör- eller solosång borde detta genomföras och det tar inte lång tid att läsa. Man kan också ge publiken textblad. Vid vissång behövs vare sig textblad eller läsning före sången, ty sångsättet där är sådant att texten verkligen hörs. I operalokaler har man numera textmaskiner.

II:13 Vad du inte bör göra på dagen, kan du ibland göra på natten.

En gammal kvinna på en ö i Kökars skärgård, sa till mig:

- Kom ihåg! Nordan går alltid hem till kvällen. Därför kan det ibland vara bra att vila en hel dag för att kunna paddla på havet om natten ( Se även min diktsamling ”En stråle av mörker”, 2000, dikten ”Predestinatio”).

II:14 Begränsat perspektiv kan ge kreativitet. Detaljen är konstens utgångspunkt.

III Samhälle

III:1 I mer än 14000 år har människan varit nomad och bonde. Industriarbete har funnits en mycket kort period. För att må bra måste människan få möjlighet att ströva i skog och påta i jord. Då kommer hon i kontakt med sina rötter.

III:2 Det finns sedan gammalt ( cirka 200 år ) socialism, konservatism och liberalism, vilka utgör huvudfårorna i vår politiska idéhistoria. De partier vi nu har i Sverige verkar ha gjort ideologisk rockard. Moderaterna använder liberalismen i dess extrema nyliberala form i stället för konservatismen. Därför är nu hos dem ekonomien överordnad nation och nationalism.

Folkpartiet och socialdemokraterna är mycket ideologiskt oklara. Folkpartiet har tydligen lämnat den s.k. socialliberalismen, som innebär att man försöker modifiera liberalismens anstötliga konsekvenser för de mindre bemedlade, och är nu inget annat än en kopia till moderaterna.

Socialdemokraterna har också svängt åt höger och har övergivit socialismen och kan närmast anges som socialliberaler. De har alltså tagit det gamla folkpartiets plats.

Vänsterpartiet har tagit socialdemokraternas plats. Konsekvenserna av dessa rockarder är att miljöpartiet och sverigedemokraterna – kunnat dyka upp.

Kristdemokraterna och centerpartiet är också mycket ideologiskt oklara partier.

En konsekvens av den Lutherska tvåregementsläran torde t.ex. vara, att vi inte kan tala om något speciellt kristet parti. Som kristen i Sverige borde man kunna arbeta och vara mer eller mindre aktiv inom alla partier utom just i kristdemokraterna och sverigedemokraterna, som ju är ett rasistiskt parti.

En grundläggande kristen samhällsfråga är: På vilket sätt vill de olika partierna förbättra förhållandena för de nedersta i samhället, dem som ingen annan vill ta i ens med tång?

III:3 Kristendom och socialdemokrati har i Sverige varit ett skydd för de svaga och utslagna. Men dessa rörelser har inte längre någon större makt. I stället har vi fått en hejdlös råkapitalism där makten ligger hos näringslivet. Landsting, kommuner, regering och riksdag avrustas och svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta och stifta lagar har upphört och ersatts av dravlet i Bryssel. Ingen bryr sig längre om de svaga i Europa och i tredje världen.

III:4 Statskapitalismen i Sovjet och öststaterna har misslyckats. Företagskapitalismen håller på att misslyckas. Det betyder inte att kapitalismen och socialismen är döda. Det betyder att vi på nytt måste börja skapa samhällen som bygger på vår kunskap om naturen och grundläggande värderingar som rättvisa, kärlek och människovärde.

Det vi behöver för vårt uppehälle – kultur, kost, kläder och kåkar – bör produceras i vår närmiljö så att vi slipper de energislösande långa transporterna.

III:5 Jag lyssnade till en professor. Han berättade att man efter agrarsamhället och industrisamhället nu talar om kunskapssamhället. Om detta är att säga 1. Eftersom människan behöver föda kommer vi aldrig ifrån det agrara, men nu har vi utformat det annorlunda än för 100 år sedan. Att antalet individer som är engagerade i agrarsamhället har minskat, är inte detsamma som att det har upphört. 2. Någon form av industrisamhälle måste också finnas. 3. När det gäller kunskapssamhället är det viktigt att den kunskap vi har om människan och naturen får bestämma vårt agrara och industriella beteende. Kunskapen om människan och naturen måste överordnas allt tal om ekonomi.

Det ekonomiskt mest rationella är oftast för människan och naturen det mest vansinniga. När företagskapitalismen har rasat samman, tror jag att nya

närsamhällen kommer att växa fram omfattande cirka 1000 personer. Vi kommer inte att tolerera att jagas som myggsvärmar hit och dit i världen för att kapitalet har behagat flytta.

III:6 Till vad skall vi ha journalister? De skall ge information om vetenskap, kultur och politik. Nu uppträder journalister som åklagare och domare så fort någon är utsatt för förundersökning. Och paranoiker har gyllene tider. De är ordnade personligheter som finns ute i samhället numera och man måste ha hög psykiatrisk kompetens för att genomskåda dem. Deras sjuka anmälningar mot medmänniskor och processer som de startat, skriver journalister om som om paranoikerna hade rätt i sina förföljelsemanier. Sjuka människor och sjuk journalistik passar som hand i handske. När det sen uppdagas att det var sjuka saker, har redan någon med namns nämnande förtalats i pressen och den domen går inte att tvätta bort. Den som drabbas upplever detta som värre än mord. De största massmördarna är journalister. Därför är det oerhört märkligt att de inte kan dömas till långa fängelsestraff för mord med ord. Brott mot det åttonde budet föranleder i Sverige ingen åtgärd. Visst kan journalister och chefredaktörer dömas för förtal, men det är mycket sällsynt och de flesta offer orkar inte med en dylik process.

Det mest tragiska är nog att journalister genom massmedia har den högsta reella makten i vårt samhälle och inte politikerna. Därmed är demokratien satt ur spel och har ersatts av mediokratin.

III:7 Om man skall förändra något i ett samhälle, måste man veta vem som har makten inom olika områden. Journalisters primära uppgift är att ha en ständigt pågående maktutredning och den vägen verka för förändringar i demokratisk riktning. Därför bör massmedier ägas kollektivt och inte av grupper som skyddar sina egna intressen.

Men å andra sidan har snart tidningarna helt ersatts av bloggar. … Kanske är det början på en förnyelse av demokratien.

III:8 Man talar om förvärvsarbete, men om det leder till arbetsskador, utbrändhet – då är det ett fördärvsarbete.

III:9 Är Internet verklig kontakt eller att likna vid knackningar på väggar mellan fängelseceller?

IV Personligt

IV:1 Kyrkvärden Elin Nyrén (1913-2002) i Åhl-Insjön sade en gång till mig: ”Folk säger att övergångsåren skulle vara så svåra, men jag tycker att det varit kris för jämnan”( se min diktsamling ”Uppståndelser”, 1999, dikten ”Klagolåt” ).

När det gäller våra kriser, finns några toppar om man kopplar ordet kris till ordet död. Pojkar upp till 25 års ålder är som tjurkalvar och leker gärna med döden – ofta i drogat tillstånd och gör suicidium. Tjejerna drogar sig hejvilt, men de kör inte lika ofta ihjäl sig i bil – som killarna – utan använder mest tablettsuicidium.

I åldrarna 35-49 år dör stressade direktörer och alkoholister. Senast vid 63 års ålder dör nikotinisterna och de stora konstnärerna. Redan Strindberg hade lagt märke till att en mängd författare och konstnärer avlidit vid 63 års ålder.

Lusten att skapa ger livet mening. Jean Sibelius (1865-1957) blev över 90 år gammal, men han skapade inte något nytt under de sista 29 åren av sitt liv. Han försökte och försökte med sin åttonde symfoni, men det gick inte. Som konstnär dog han vid 63 års ålder, men råkade överleva sig själv. Dock hade han förmågan att under dessa sena år njuta av vad han tidigare skapat.

IV:2 Spädbarn liknar alltid först fadern för att denne skall veta att han är biologisk far och därmed är villig ta hand om barnet.

IV:3 Äventyr är kryddan i livet.

IV:4 Också genom min själ går ofta stråkdrag av vemod och tragik. Varför tänker jag på döden när jag varit tillsammans med någon som jag trivs med?

IV:5 Varje människa går och bär på en katastrof. Vissa ord blottlägger den. Ytan rämnar för så lite. Den Stora Sorgen väller fram. Men medmänniskan som sade ordet vet ingenting.

IV:6 Man visar ibland ”kärlek” mot någon för att försätta denne i skuld. Det är en ”kärlek” som talar om hur bra man själv är genom att man visar överdriven omsorg och hjälpsamhet.

IV:7 Att ha kämpat mot varandra och försonats grundlägger en vänskap eller kärlek som varar tills döden skiljer oss åt.

IV:8 Plötsligt kom ett åskmoln upp på himlen. Solen och molnen speglade sig i vattnet som ett månsken en sommarnatt. Så kan dagen kyssa natten i en vattenspegel.

IV:9 Vid stark koncentration på en konstnärlig uppgift glider jag över i ett sömnliknande tillstånd. När jag ”vaknar” vet jag hur jag skall göra.

IV:10 Hela denna vinter har sju sångsvanar vistats i den öppna delen av vår sjö. Jag tolkar det som ett tecken på min diktarkallelse.

IV:11 Läkaren undrade om jag led av muntorrhet.

- Näääj, svarade jag. Men det händer att jag drabbas av munterhet.

-

IV:12 En kvinna försökte förklara för sin åttaårige son att hon måste skiljas från sin man därför att de grälade och ”det kan inte vara bra för dej att höra”, sade hon.

- Jag skiter i om ni grälar ibland. Det viktiga för mej är att ni båda finns här hemma. Basta. Om alla människor som bråkar skulle flytta isär, ja då skulle ju alla få bo ensamma, svarade han.

Tyvärr hade denna kvinna, som så många andra, redan genomfört skilsmässan. I 80% av separationerna tas nämligen initiativet av kvinnan. Fjorton av femton fall är helt onödiga. Man kan härav konstatera att kvinnor som regel upplever relationerna med män som mer jobbiga än vad männen gör med sina förbindelser med dem.

Vad gäller separationer bör de, mot bakgrund av mina erfarenheter som själavårdare, ske på följande sätt: Den som vill skiljas tar hem två vänner och inför dem och till partnern talar han/hon om: ”Jag vill att vi skiljs”.

Separationen sker därefter omedelbart. Den som vill skiljas går alltså ut och lämnar bostaden. Om han eller hon äger den, får denne komma tillbaka först när annat boende ordnats för den andre, ty den som tar separationsbeslut måste själv stå för de huvudsakliga akuta konsekvenserna. De två vännerna frågar därefter den kvarvarande, vanligen djupt sörjande och chockade partnern, om de kan ringa efter någon vän/släkting eller präst som kan komma dit och samtala. Därefter meddelar de att de om några dagar kommer dit och hämtar det som är den andres ägodelar och de avlägsnar sig från bostaden när prästen eller vännen kommit tillstädes.

Om det finns barn i relationen skall de inte vara närvarande vid separationstillfället eftersom det visserligen berör dem socialt, men ändock inte har ett dugg med dem att göra. Första veckan bör de få bo kvar och därefter växelvis hos den andra partnern.

Det är tyvärr i de flesta fall så att parterna är ensamma när den ene uttalar slutrepliken: ”Jag vill skiljas”. En av de första sorgereaktionerna är vrede. Om mannen tidigare inte slagit sin partner, gör han det kanske just i denna situation och därmed får kvinnan ytterligare ett skäl att skiljas. Eftersom en skilsmässa ur sorgesynpunkt är värre än ett ”vanligt” dödsfall, ty den ”avlidne” lever, bör man göra som jag föreslagit här för att man någorlunda skall kunna hantera situationen.

Efter en sorgeperiod på kanske ett halvt år, är det nödvändigt, om barn finns i relationen, att någon form av vänskap upprättas mellan parterna. I en del fall händer det att man efter denna period flyttar samman igen och får en mycket bättre gemenskap än tidigare. Ofta sker detta då man har använt sorgeperioden till att genom själavårdande samtal bättre lära känna sig själv och hur man hanterar sina aggressioner och misslyckanden.

IV:13 Det är bättre att veta att man tror än att tro att man vet.

IV:14 En professor talar: ”Det är så irriterande med folk som tror att dom vet allt, för oss som vet att vi vet allt”.

IV:15 Vad är psykisk sjukdom? Du är frisk så länge du står ut med dej själv och/eller så länge din omgivning gör det.

IV:16 Det gäller att alltid lugnt ge upp på långfredagarna och inte genom eget agerande göra dem värre utan med is i magen och kärlek i hjärtat invänta vändpunkterna, påskdagarna.

V Andligt testamente

Jesus säger: ”Om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket” (Matt 18:3-4).

Mittpunkten i vår kristna tro är ett litet barn. Om vi inte är som barnen kan vi inte komma in i himmelriket och inte heller i det här livet. Barn ställer de viktiga frågorna. Varför gör ni vuxna på ”detta viset” och skapar så mycket ont?

Att leva är att leka.

För att bli en medmänniska, en konstnär, en forskare eller en samhällsbyggare krävs att man i grunden är som ett barn och därmed ställer livets egna frågor.

DET GÄLLER ATT FÖDA BARNET I SIN SJÄL, säger Dan Andersson och citerar en julpredikan av Mäster Eckehart (ca 1260-1327/28).

Bön:

Gud, låt dej nu som ett litet barn födas och bli levande

i min hjärna, i mitt hjärta, i mina händer

och i mina fötter,

trots att jag är gammal och trötter.

Tala du genom min mun. Amen.

Silvbergs kyrka den 29 november 2009

Jörgen Dicander

Författaren Jörgen Dicander försöker i dessa aforismer skapa en teologisk och filosofisk skiss som kan vara utgångspunkt för samtal och fördjupande studier.

På liknande inspirerande sätt torde hans personliga och litterära satser kunna fungera.