BO BALDERSON, GÖSTA GUSTAF-JANSON, SVEN DELBLANC,

KURT PERSSON, BJÖRN SJÖBERG OCH OLLE ADOLPHSON

Varför Bo Gräslund misstar sig

I augusti år 2008 utkom min bok ”Gösta Gustaf-Janson som Bo Balderson” (Edicom Förlag). Där framlade jag ett 30-tal belägg för att författaren Gösta Gustaf – Janson (1902-1993) har använt pseudonymen Bo Balderson.

De elva Bo Baldersonböckerna utkom åren 1968-1990. År 1964 gav Gösta Gustaf- Janson i eget namn ut detektivromanen ”Tofflan byter hamn” och 1965 en andra deckare med titeln ”Hotell Mylinge”. Den första av dessa böcker har exakt samma upplägg som Baldersonböckerna. Detektivparet är samma figurer. Läraren heter i denna bok inte Persson utan Lundberg och Statsrådet t.ex. kallas här Tofflan. Detektivparet i ”Hotell Mylinge” är likartat. Av dessa skäl är Gösta Gustaf-Jansons i eget namn utgivna deckare ett mycket starkt belägg för att han också använde pseudonymen Bo Balderson.

Av min bok framgår att såväl Gösta Gustaf-Janson som Bo Balderson är enormt fixerade vid Djursholm (se t.ex min undersökning s 21-23). Gösta Gustaf-Jansons debutbok hette ”Rydsholm – de stängda grindarnas stad”(1927) och där är Rydsholm ett täcknamn för Djursholm. Balderson låter till och med mördaren Malm i ”Statsrådets klipp”(1986) komma från Djursholm. Orten dyker med jämna mellanrum upp i de båda författarskapen. Rätt typisk är detektivromanen ”Statsrådet sitter kvar”(1978) där namnet finns på sidorna 8, 15, 29, 46 osv. Eftersom mig veterligt ingen annan samtida författare har denna bundenhet till Djursholm, är detta förhållande ett oerhört starkt belägg och i sig ett tillräckligt bevis för att Gösta Gustaf-Janson är Bo Balderson.

Ett annat belägg/bevis är att såväl Balderson som Gustaf-Janson använder parentes omkring de texter där de är extra personliga. Eftersom detta är unikt för de båda författarna, är det ett belägg (se ”Gösta Gustaf-Janson som Bo Balderson” s 72-75).

Ytterligare ett bevis bygger på att såväl Balderson som Gustaf-Janson demonstrerar personers tillhörighet till ett lägre socialt skikt genom att dessa får visa sin okunnighet i historia. Enär denna likhet också är absolut unik för Balderson och Gustaf-Janson, är även den ett belägg (se a.a. s 66).

Ett fjärde belägg är att Balderson i ”Statsrådet i tiden” (1980, s 146) berättar om hur ärkebiskop Nathan Söderblom (1866 -1931) besökte Djursholms samskola. I Gösta Gustaf –Jansons memoarer ”Att vända åter” (1981) skildrar han samma besök av ärkebiskopen ( se ”Gösta Gustaf-Janson som Bo Balderson” s 35). Gösta Gustaf-Janson bodde i Djursholm 1910-1926. Kurt Persson, född 1930, Sven Delblanc, född 1931, Björn Sjöberg, också född 1931 och Olle Adolphson, född 1934, kan alltså inte ha deltagit i ärkebiskopens besök och de torde därmed vara helt uteslutna som Baldersonkandidater. Ty enligt bevarade dokument hos Hembygdsföreningen i Djursholm ägde Söderbloms sista visitation där rum år 1926.

I min skrift tar jag på sedvanligt vetenskapligt sätt upp tidigare forskning, bland annat Bo Gräslunds undersökning ”Mysteriet Balderson, en deckargåta”, från år 2002. Nu har Gräslund, som är professor, låt vara i arkeologi, låt vara emeritus, låt vara i Uppsala, i maj månad år 2009 utkommit med en omarbetning av sin bok. Den nya versionen har titeln ”En mästare förklädd. Sven Delblanc som Bo Balderson” (eget förlag, kallat ”Balderson Förlag”).

Det finns flera märkligheter i Gräslunds senaste bok:

1. Inte med ett ord omnämner han min undersökning. Så brukar seriösa forskare inte bete sig. Dessutom finns en del av mina forskningsresultat publicerade redan i DAST Magazine år 2007 varför det inte kan vara fråga om tidsbrist.

2. Undertiteln på Gräslunds bok är som synes densamma som huvudtiteln på min bok och som också är titeln på min artikel i DAST.

3. I den nya skriften, liksom i den gamla av Gräslund, har jag inte kunnat finna ett enda belägg för att Delblanc skulle vara Balderson. Vad Gräslund uppvisar i sin så kallade ”språkliga analys” är huvudsakligen att båda är gediget utbildade humanister med stora kunskaper i konst och historia. Dessa likheter kallar Gräslund för indicier. Men där finns ingenting som är unikt för Balderson och Delblanc och som utesluter alla andra alternativ. Gräslund nämner exempelvis att Balderson och Delblanc använder bocharamatta och namnet Ravaillac. Jag har visat att också Gösta Gustaf-Janson gör detsamma (se min skrift ”Gösta Gustaf-Janson som Bo Balderson” s 16-17 ).Tillspetsat kan Gräslunds resonemang beskrivas så: Balderson sätter punkt efter varje mening. På samma sätt gör –mirabile dictu – Delblanc. Alltså är Delblanc Balderson.

4. I inledningen till sin senaste bok (s 9) skriver Gräslund:

”Självfallet har de flesta som läst Balderson försökt bilda sig en

uppfattning om vem han var. Många menar sig också veta besked,

märkvärdigt ofta under hänvisning till direkt eller indirekt information

från Bonniers Förlag. Men om någon källa borde misstros i denna

affär, så är det denna”.

När det gäller Gräslunds båda böcker är det därför oerhört märkligt att han själv totalt glömmer denna misstro och låter sig missledas av just Bonniers. Hans utgångspunkt i de båda böckerna är nämligen att Bonniers i september månad år 1983 samtidigt gav ut Delblancs ”Jerusalems natt” och Baldersons ”Statsrådet och den utsträckta handen”, vilka båda handlar om att Jesus inte uppstått. Bonniers avsikt var förstås att försöka få läsarna att tro att Delblanc var Balderson. Gräslund har nappat som en hungrig gädda på betet och skrivit två böcker där han ytterligare fördjupar detta falska spår. Dessutom är det så att Bo Balderson själv i sin sista deckare ”Statsrådet klarar krisen”, 1990, där nämner bland andra författare Sven Delblanc i avsikt att missleda läsaren i gissningsleken. Gräslund nämner sidan 15 i sin skrift år 2002 att såväl Bonniers som Bo Balderson lagt ut falska spår! Med dessa fakta i åtanke, är det mer än märkligt att Gräslund anser att Delblanc skrivit Baldersondeckarna.

Bakgrunden till ”utgivningsployen” från Bonniers är högst sannolikt följande ( se min undersökning s 13-17, särskilt s 16): Både Gösta Gustaf-Janson /Bo Balderson och Sven Delblanc hade Åke Runnquist som redaktör på Bonniers. Förmodligen fick Runnquist först Delblancs manus i sin hand och nämnde vid något möte med Gustaf-Janson att Delblancs senaste handlade om att Jesus inte uppstått. Eftersom Gösta Gustaf-Janson dels tyckte om Delblanc som författare (se min bok s 15) och dels hade samma uppfattning som han om uppståndelsen (a.a. s 35) är det naturligt att Gustaf-Janson lät sig inspireras till att skriva deckaren ”Statsrådet och den utsträckta handen”. När den var klar, lade Runnquist och Balderson/Gösta Gustaf-Janson sedan ut det falska spåret genom en samtidig utgivning, givetvis utan att på något sätt samråda med Delblanc, eftersom syftet var att dölja pseudonymen.

Något som också talar för min teori om denna samtidiga utgivning är att ”Statsrådet och den utsträckta handen” är en av de tunnaste Baldersonböckerna och den förefaller också ha större typsnitt än de andra. Gösta Gustaf-Janson/Bo Balderson hade kanske bråttom att få den klar så att den kunde ges ut samtidigt med Delblancs bok (Denna iakttagelse kommer från Johan Bengtsson i Göteborg).

Mycket intressant är att notera att inte en enda av de åttiotal pseudonymgissningar som förekommit, tar upp succéförfattaren Gösta Gustaf-Janson. Bonniers har alltså i sina försök att lägga ut vilseledande spår, lyckats enormt väl, framför allt genom att använda kända författare som Jan Guillou och Liza Marklund. Dessa och Gräslund har i praktiken fungerat som oavlönade PR-konsulter för falska Baldersonspår, utlagda av Bonnierförlaget.

Ibland tycks dimman lätta för Gräslund. Han noterar då att det finns olikheter mellan Balderson och Delblanc. Men han drar därav inte slutsatsen att han misstagit sig, utan försvarar sin ståndpunkt med att Delblanc var bra på att byta stil (Gräslund 2009 s 157 ).

Numera är det inte Bonniers som lägger ut falska spår. Det gör Baldersonagenten Bengt Nordin. Svenska Dagbladets kulturredaktion är tydligen lätt att manipulera. Förra året lyckades han via Dagbladet genomföra en låtsaschattning med ”Balderson”. Enligt en artikel i Dagens Nyheter 2 juli 2009 har Lars Linder också låtit sig luras av Nordin, som där får framföra sin huvudlögn att ”Bo Balderson lever”.

*

En fråga som dock hänger kvar är: Varför håller Nordin fortfarande på med att försöka lägga ut dimridåer kring Bo Balderson? Finns det för honom någon ekonomisk vinning genom detta agerande? Man kan förmoda, att en ständigt upprepad aktualisering av pseudonymen Bo Balderson, ger klirr i Nordins egen kassa. Man kan också ställa sig frågan om något förmodat ekonomiskt skattemässigt efterspel ligger bakom att Nordin fortsätter på detta sätt. År 2007 sålde Bengt Nordin sitt företag till Loud Literary Agency i Malmö.

Apropå skatter så finns åtskilliga sådana klagomål med i Baldersons böcker, t.ex. i ”Statsrådets klipp” s 51 (orig. uppl). Skattemyndigheten dyker även upp i Gösta Gustaf-Jansons övriga författarskap, t.ex. i ”Tofflan byter hamn” sidan 116 och 156 (orig.uppl.).

Iakttagelser som stärker mitt forskningsresultat

Sedan min bok om ”Gösta Gustaf-Janson som Bo Balderson” kommit ut av trycket, har jag enbart erhållit kommentarer och upplysningar som ytterligare stärker mitt forskningsresultat. Särskilt intressanta är några iakttagelser från Johan Bengtsson i Göteborg. Här följer dessa i kursivstil och därefter mina kommentarer:

1. I den sista Baldersonboken, ”Statsrådet klarar krisen” (1990), har mördaren Carl C:son Carlstierna samma motiv för mord som figuren Henning Koger i Gösta Gustaf-Jansons roman ”Stora famnen” (1937). Båda är fanatiska släktforskare. – Mig veterligt finns ingen dylik mördare i den övriga deckarlitteraturen. Därför kan man dra slutsatsen, att antingen är Bo Balderson och Gösta Gustaf-Janson samma person, eller också är författaren till Baldersonböckerna en av Gösta Gustaf-Jansons stora beundrare. Många av Gösta Gustaf-Jansons i eget namn utgivna böcker vetter mot detektivgenren, men så vitt jag vet är det bara ”Tofflan byter hamn” och ”Hotell Mylinge” som han själv karaktäriserar som ”deckare” (se min undersökning s 81-83).

2. I Gösta Gustaf-Jansons ”Gubben kommer”,1934, förekommer en hund som heter ”Nero” ( s 11 i Bra klassikers utgåva ). Samma hundnamn använder Bo Balderson i ”Partiledaren avgår med döden”, 1982, ( sidorna 128 och 205 i originalupplagan). -- Om hundnamnet ”Nero” inte förekommer hos någon annan författare, kan man som skeptiker, säga: ”Det är nog bara en slump” eller, som realist, hävda: ”Antingen är Bo Balderson och Gösta Gustaf-Janson samma person, eller också är författaren till Baldersonböckerna en stor Gösta Gustaf-Janson-fan”. Eftersom såväl Gösta Gustaf-Janson som Bo Balderson i sina böcker berättar om hundrädsla ( se min skrift s 58-59 ), förefaller namnet ”Nero” vara ytterst lämpligt, ty kejsar Nero i Rom är ju en av historiens största skräckfigurer. I ”Statsrådet klarar krisen” , 1990 s 187 nämner Balderson kejsar Nero.

3. I Gösta Gustaf-Jansons ”Krisår”(1931) drömmer huvudpersonen om att göra stordåd under antaget namn (se sidorna 82-83 i FIB:s utgåva 1961). -- Detta stämmer med Sven Stolpes uppfattning om Gösta Gustaf-Janson, ty enligt honom fanns hos denne ”en järnvilja – inriktad på ett enda mål, för vilkens vinnande alla andra hänsyn fick offras: den litterära succén” (se min skrift s 53). Visserligen ska man vara försiktig med att dra slutsatser från en författares verk till dennes liv, men i Gösta Gustaf-Jansons författarskap – liksom i Bo Baldersons – finns ständiga kopplingar till författaren Gustaf-Jansons person och liv (dessa aspekter är med på många ställen i min skrift, se exempelvis s 65-66). Genom att använda pseudonymen Bo Balderson lyckades författaren Gösta Gustaf-Janson fullborda sin succéförfattardröm.

4. En annan intressant likhet är Gösta Gustaf-Jansons och Bo Baldersons skildringar och avståndstagande från nazism och främlingsfientlighet. Detta finns med i Gösta Gustaf-Jansons ”Gubben kommer”, ”Stora famnen” och ”Pärlemor” samt i Bo Baldersons ”Statsrådets verk”, ”Mord, herr talman !” och ”Statsrådet klarar krisen” m.fl.böcker. – Härav kan man också dra slutsatsen att antingen är Gösta Gustaf-Janson och Bo Balderson samma person, eller också är författaren till Baldersonböckerna en stor beundrare av Gösta Gustaf-Jansons kritik av nazism och främlingsfientlighet. En uppenbar fördel för Gösta Gustaf-Janson vid användandet av pseudonymen Bo Balderson var, att han kunde återanvända gammalt material utan att av kritiken bli anklagad för upprepningar. Dessutom vittnar Gösta Gustaf-Jansons/Bo Baldersons mycket likartade skildringar av nazismen om att han personligen som vuxen upplevt 1930-talet i Sverige och av detta åldersskäl kan samtliga, av Bonniers Förlag, Bengt Nordin och deras PR-konsulter, utlagda falska spår avfärdas som just falska.

En av de ledande antinazisterna i Sverige under 1930-talet var teologie

doktorn, religionshistorikern, professorn och chefredaktören för Göteborgs

Handels-och sjöfartstidning, Torgny Segerstedt d.ä. (1876-1945). Han torde

vara bakgrunden till att en av huvudpersonerna i deckaren ”Statsrådet sitter

kvar”, 1978, heter Siri Segerstedt.

Några kommentarer och associationer som inte medtagits i min bok

Kursivstil markerar citat från Baldersonböckerna eller andra fakta därifrån eller slutsatser som jag dragit.

STATSRÅDET OCH DÖDEN, 1968:

Sidan 18: De knotiga, åderbräckta benen tycktes symboliskt vittna om att han länge måst irra

kring i den juridiska öknen innan han äntligt Jordanen nått till slut. Hänsyftar

kanske på ett tema i den Wallinska psalmen, t.ex ”Vaka, själ och bed”

och på Israels barns vandring i Sinai öken som det anspelas på också i

t.ex. Viktor Rydbergs Universitetskantat. Vittnar om att Balderson/Gösta

Gustaf-Janson hör hemma i denna gamla kultur.

Sidan 48: det var den ordinära långskalliga, ljuslätta svenskrasen: yttrandet visar att

Balderson/Gösta Gustaf-Janson levde när rasbiologin florerade i början

på 1900-talet.

Sidan 56: Birgit Nilsson. Sångerskan kom från Västra Karup på Bjärehalvön nära

Båstad där Balderson/Gösta Gustaf-Janson satt och skrev alla

Balderson- deckare utom ”Partiledaren avgår med döden” som

författades i Helsingborg (se min skrift s 42 ).

Sidan 83: I det grova rastret tonade jag fram som en hotfull blandning av grå eminens och förre

ryske polisministern Beria, säger Vilhelm Persson, författarens alter ego, om

sig själv. Om man jämför bilder på Gösta Gustaf-Janson och Beria

frapperas man av likheter i utseendet.

Sidan 203: Och sen gick jag ut i solen på Norr Mälarstrand, meddelar Vilhelm Persson.

Gösta Gustaf-Janson bodde i många år på Norr Mälarstrand 76 (se min

bok s 41).

HARPSUNDSMORDET, 1969:

Sidan 13: Ädelsta. Gården ”Ädelsta” låg enligt romanen nära Harpsund. På

1950-talet gjorde författarinnan och läroverksadjunkten Margit

Söderholm (1905-1986 ), som var i äktenskap förenad

med Gösta Gustaf-Jansons enda syskon, brodern Gudmund, stor succé

genom Hellesta-serien från Södermanland. Jag förmodar därför att Gösta

Gustaf-Janson/Bo Balderson, när det gäller Ädelsta, låtit sig inspireras av

Söderholm. Dessutom kunde han med henne diskutera synpunkter på

hur det var att arbeta som läroverksadjunkt. Dessa

noteringar om Söderholm finns alltså inte med i min bok, även om hon

är nämnd där (s 24).

Sidan 81: Jag känner ju inte till den politiska miljön, säger deckarförfattarinnan Therese

Carlsson. Yttrandet gäller också för Bo Baldersons/Gösta Gustaf-Jansons

egen situation, vilket hans Statsrådsdeckare vittnar om.

Sidan 98: Morssidan var nog lugn, men farssidan. Detta sägs om förfäderna

till Statsrådet. I inledningen till sina memoarer ”Att vända

åter” (1981) berättar Gösta Gustaf-Janson om sin egen

släktbakgrund och den var exakt som Statsrådets.

STATSRÅDETS FALL,1971:

Sidan 132: Sigtuna. Gösta Gustaf-Janson bodde med sin egen familj i Sigtuna i slutet

på 1940-talet (se min skrift s 41).

Sidan 206: Vilhelm Perssons läkare, den berömde hjärtspecialisten, hade sin

klinik på Norr Mälarstrand. Gösta Gustaf-Janson bodde själv som sagt i

många år på Norr Mälarstrand 76 (se a.a. s 41).

STATSRÅDETS VERK,1973:

Sidan 14: Skafferiet, färskkrukan är gamla ord som hör hemma i tiden före 1950.

Sidan 19: Kjortelveck, gammalt ord som hör hemma i tiden före 1950.

Sidan 42: Tölp, också gammalt ord.

Sidan 95: Fjärdingsman, gammalt ord.

Sidan 96: Mjölkstätta, gammalt ord.

Sidan 128: Han stod ännu med handen lätt lyftad, likt en inställsam brottare eller prinsessa

ifärd med att öva Astridgesten. Prinsessan Astrid, född 1905 avled i en

bilolycka år 1935. Yttrandet förutsätter nog att författaren personligen

upplevt denna gest och pekar på att denne måste ha varit född långt före

år 1930.

Sidan 222: Uppriktighet får inte leda till fattighuset, vittnar om att författaren har ett

språk som hör hemma i början på 1900-talet.

Sidan 232: Hoppa kråka, gammal lek.

MORD,HERR TALMAN!, 1975:

Sidan 31: Meditation. Gösta Gustaf-Janson ägnade sig ibland själv åt någon form av

meditation, se min skrift s 35.

Sidan 39: Vilhelm Perssons hjärtläkare hade som sagt kliniken på Norr Mälarstrand.

Gösta Gustaf-Janson bodde själv under många år på Norr Mälarstrand

76, se min bok s 41.

STATSRÅDET SITTER KVAR,1978:

Sidan 16: Sätra. Gösta Gustaf-Janson hade själv bott i Bockholmssätra nära

Södertälje (se min skrift s 41).

Sidan 16: Över hundra tunnland vill jag minnas. Detta omfång är inget gods – ett

sådant bör nog vara på minst 300 tunnland.Yttrandet vittnar om Gösta

Gustaf-Jansons relativa okunnighet på jordbruksområdet.

Sidan 17: tröskor och självbindare. Skördetröskor har ersatt alla självbindare.

Sidan 89: livstycken är gammalt och vittnar om att författaren är gammal.

Vallentuna inte så sjangdobelt. Ju närmare Djursholm desto finare.

Danderyd och Täby är någorlunda acceptabelt enligt Bo

Balderson/Gösta Gustaf-Janson (se t.ex. ”Statsrådet sitter kvar” s 15).

Sidan 129: Vi läste konsthistoria tillsammans här i Uppsala som unga. Ja, han siktade ju inte

på någon examen utan läste sånt som roade honom, av och till under några år.

Gösta Gustaf Janson studerade konsthistoria vid Stockholms högskola

utan att ta någon examen ( se min bok s 27).

Sidan 150: Orden naturlära sidan 186 och bläckhorn sidan 150 vittnar om att

författaren är gammal – Gösta Gustaf-Janson var 76 år 1978.

Sidan 170: En av de misstänkta bor på Norr Mälarstrand 15. Gösta Gustaf-Janson

bodde själv som sagt under många år på Norr Mälarstrand 76 (se min

skrift s 41).

Fjunig som en ospelad tennisboll. Denna bild vittnar om att författaren Gösta

Gustaf-Janson själv ägnat sig åt tennissporten ( se min bok s 32 ) –

något som inte är fallet med exempelvis Delblanc.

STATSRÅDET I TIDEN,1980:

Sidan 135 och 175: Pjåskig. Detta ord använder Gösta Gustaf-Janson för att

beskriva sig själv i memoarerna och sitt alter ego Vilhelm Persson i

Baldersonsviten, se min skrift s 61 not 8.

Sidan 177: Vilhelm Persson spelar på grammofon Björnborgarnas marsch och Finska

Rytteriets marsch. Gösta Gustaf-Janson säger i sina memoarer att han

brukade på piano spela ”Rolfmelodier, Björneborgarnas marsch och lite

av varje” (”Att vända åter”, 1981 s 235 ). Statsrådet visslade gärna

”Finska Rytteriets marsch” och ”Björneborgarnas marsch” (se min skrift

s 33). Statsrådets, Gösta Gustaf-Jansons och Vilhelm Perssons intresse för

Björneborgarnas marsch är således ett belägg för att Gösta Gustaf-Janson är Bo

Balderson. Man kan också parallellisera Gösta Gustaf-Janssons något

mano-depressiva personlighet dels med ”Björneborgarnas marsch”, som

får stå för depression och vemod och som gestaltas hos Vilhelm Persson

och dels med ”Finska Rytteriets marsch”, där vi möter en sprallighet och

glättighet som står nära Statsrådets prat och aktioner (Betr. Gösta

Gustaf-Jansons personlighet, se min bok s 65-66 ). Gösta Gustaf-

Janson/Bo Balderson skriver själv på denna sida 177 att det är ”mera

kläm i” ”Finska Rytteriets marsch” än i ”Björneborgarnas marsch”.

PARTILEDAREN AVGÅR MED DÖDEN, 1982:

Sidan 115: Gös, mumlade jag. Kokt gös. Med litet äggsås. Gösta Gustaf-Janson gillade

personligen gös (se min skrift sid 58). Gösen nämns i denna deckare

också på sidorna 159, 165 och 166.

Sidan 131: Svenskt skämtlynne,1913. Balderson/Gösta Gustaf-Janson citerar här en

historia därifrån. Beträffande denna gamla typ av humor, som gillades av

Gösta Gustaf-Janson, se min skrift s 32.

Sidan 163: Om hon drack! Gösta Gustaf-Janson, som själv hade stora

alkoholproblem, är sällsynt bra på att skildra alkoholister, här läkaren

Sylvia Östergren. Beträffande hans egna problem, se min skrift s 44-45.

Sidan 269: En av huvudpersonerna i denna deckare är således läkaren Sylvia

Östergren. Hon har många drag gemensamma med kvinnan i Gösta

Gustaf-Jansons roman ”Ängeln som inte kunde flyga fel”, 1967, där

författarens exhustru, läkaren Eva Sylwan, f. 1925, har fått utgöra modell

( se min skrift s 40). Jag misstänker att förnamnet Sylvia är inspirerat av

efternamnet Sylwan. Eva Sylwan, som alltjämt lever, nu för tiden

med efternamnet Billing, har sedan 1969, efter separationen från Gösta

Gustaf-Janson, bott i Karlshamn, vilket nog är bakgrunden till att en

väsentlig del av skeendet i denna deckare försiggår i Blekinge skärgård.

Att Gösta Gustaf-Jansons hustru Eva Sylwan dyker upp i de båda författarskapen

är ett starkt belägg för att Gösta Gustaf-Janson är Bo Balderson. Dessutom är

det så, att släkten Sylwan är befryndad med släkten Östergren varför

detta belägg torde ha mycket hög dignitet. Tyvärr upptäckte jag detta

först efter det att min bok gått i tryck.

Sidan 299: Oskulden och friden. Detta citat från Lenngrens dikt har Gösta Gustaf-

Janson också använt som titel på romanen ”Då oskulden och friden”,

1968.

STATSRÅDET OCH DEN UTSTRÄCKTA HANDEN 1983:

Sidan 25: Men ändå – som en åttiotvååring kunde jag väl inte uppfattas, säger Vilhelm

Persson. När boken kom ut var Gösta Gustaf-Janson själv 81 år och

kunde alltså därför inte betraktas som en åttiotvååring.

Sidan 43: Men hur blir det med memoarerna? Frågan ställs till adjunkten Vilhelm

Persson, författarens alter ego. Gösta Gustaf – Janson höll själv vid

denna tid på med att skriva memoarer.

Jerusalemshistorien i boken känns som ett påhäng. Gösta Gustaf-Janson

hade kanske börjat med denna deckare när han fick besked om Delblancs

”Jerusalems natt”.

Sidan 59: Klibbrot. Den omnämns inte i vår Nordiska flora. Den är alltså ett påhitt

av författaren. Jag har i denna fråga också kontaktat Lennart Stenberg på

Naturhistoriska riksmuseet.

Sidan 116: Han har en liten anteckningsbok där han skriver ner alla små elakheter och

sarkasmer han kommer på, för att använda senare. Detta sägs om gestalten

Tore Täll som alltså arbetar på exakt samma sätt som Gösta Gustaf-

Janson själv( se min skrift 29-31).

Sidan 120: Hon slickade insidan av glaset, som en kattunge sin mjölkskål. Gösta Gustaf-

Janson med sin alkoholproblemerfarenhet är som sagt skicklig på att

beskriva alkoholister.

STATSRÅDETS KLIPP, 1986:

Inga ytterligare kommentarer.

STATSRÅDET KLARAR KRISEN, 1990:

Sidan 272: Enligt passet var han 184 cm. Detta sägs om den mördade advokaten

Längstadius. Gösta Gustaf-Janson var själv också 184 cm lång.

Det har meddelats mej av sonen, läkaren Bertil Gustaf-Janson som

besvarade min fråga med ”184-185 cm ” ( se min

skrift s 65 ).

Sidan 282: Sveavägen 54. Statsrådet låtsas vara tandläkare och har hyrt en mottagning

på denna adress. När Gösta Gustaf-Janson med mor och bror 1926

flyttade från Djursholm bodde de på Sveavägen 119, se min bok s

41.

Vetenskapligt seriöst är således frågan löst. Författaren Gösta Gustaf-Janson använde pseudonymen Bo Balderson. Därför är min bok ”Gösta Gustaf-Janson som Bo Balderson” (2008), liksom även denna artikel, en nödvändig komplettering till de elva detektivromanerna.

Jörgen Dicander, november 2009