För omkring tusen år sedan lade kristna munkar genom den skolastiska disputationsmetoden en viktig grund för de västerländska universiteten och deras forskningar inom naturvetenskap, juridik, medicin, teologi och humaniora.

Vid en disputation får opponenten först referera och berömma allt det som denne anser vara bra. Om författaren – respondenten – till avhandlingen efter detta anser att opponenten verkligen tagit del av resultaten, ges opponenten möjlighet att komma med sina kritiska synpunkter och frågor.

Detta tillvägagångssätt är en väsentlig bakgrund till de vetenskapliga framstegen i Västerlandet.

En annan grundläggande förutsättning för det västerländska vetenskapliga samtalet är att man kan skilja på tro och vetande.

Ytterligare en förutsättning för detta samtal är den kristna etiken, som lär att man bör vårda och vörda varandra. Ett sådant förhållningssätt leder till att man inte använder ironi och satir men ser på sig själv med humor. Därigenom åstadkommer man en kreativt inspirerande  samtalston. (Det finns en mängd andra förutsättningar som jag här förbigår, t.ex frågan varför det naturvetenskapliga tänkandet uppkom i det kristna västerlandet och inte någon annanstans. Beträffande denna fråga, se min artikel ”Naturvetenskap – ett kristet projekt” på min hemsida).

I Sverige har Harvardprofessorn och Stockholmsbiskopen Krister Stendahl (1921-2008) försökt utveckla den gamla disputationsmetoden i avsikt att skapa givande samtal mellan olika religioner och livsåskådningar. Det gäller enligt honom att hos den andre hitta något eller några saker som man själv skulle vilja ha och som man rent av är avundsjuk på. När man funnit detta, kan man gå in i ett konstruktivt samtal. Jag vet att denna princip har använts framgångsrikt i Sverige vid samtal mellan judar och kristna.

Stendahl hade också en annan fin synpunkt. Han kallade Gamla Testamentet i Bibeln för ”det gamla laboratoriet” och Det Nya följaktligen för ”det nya laboratoriet”. Därmed kunde de samtalande se sig själva som livsåskådningsforskare.

En av de främsta representanterna i Sverige för det här antydda goda västerländska samtalet är nog min gamle vän, teologie och filosofie doktorn, professorn och rektorn på Brunnsvik, Alf Ahlberg (1892-1979). Sommaren 1961, när jag var ungdomsledare på Stiftsgården i Rättvik, och Ahlberg bodde där som författande gäst, hade vi dagliga djuplodande diskussioner om det goda samtalet.

Som kontrast till det fina produktiva samtalet har vi  angriparna vilkas agerande huvudsakligen bygger på att de antingen inte sätter sig in i frågan innan de yttrar sig eller inte kan skilja på tro och vetande. Ofta är det fråga om en kombination av dessa båda missgrepp.

De högerkristna kreationisterna är angripare som har en fundamentalistisk bibeluppfattning vilket innebär att de ser på bibliska texter som sanna också i naturvetenskaplig mening. Men bibelns skapelsetexter är poetiska och religiösa och de säger ATT allt finns beror på Gud. Den naturvetenskapliga frågan är HUR t. ex. människan blivit människa – här kommer hela den vetenskapliga evolutionsbiologin in.

Kreationisterna blandar således samman ATT och HUR och försöker göra den religiösa texten till naturvetenskap. Man använder ATT på HUR-området och blandar samman tro och vetande.

Richard Dawkins (f.1941) och Charles Darwin (1809-1882 ) representerar en spegelvändning av kreationisterna. Darwin, som själv studerat teologi i fem år och avlagt en prästexamen, hade en fundamentalistisk bibelsyn. Därför blev det en allvarlig konflikt hos honom när han kom på evolutionsteorierna och han dröjde länge med att lägga fram sina forskningsresultat. Dessutom kom han att vackla i sin kristna tro när han fick uppleva älsklingsdotterns plågsamma död. Darwin hade tio barn. Först år 1859 publicerade han den berömda  boken ”Om arternas uppkomst”. Teorin hade dock lanserats året innan av Darwin själv och en av honom oberoende forskare vid namn Alfred Russell Wallace, som hade tagit kontakt med Darwin och därigenom drev honom till att publicera sin evolutionsteori.

Det är oerhört viktigt att man på vetenskapliga kunskapsområden använder logiska resonemang, t.ex. motsägelselagen: A och B kan inte samtidigt vara sanna. Den svenske filosofen Ingemar Hedenius (1908-1982) ställde i boken ”Tro och vetande” (1949) upp några postulat för den kristna religionen. Ett av dessa var motsägelselagen. Men eftersom religösa texter rätt ofta vill försöka uttrycka det outsägliga, använder de, liksom den närbesläktade poesin, språkliga paradoxer eller motsatser. Detta Hedenii misstag - krav på logik i religiösa texter - är vanligt och förstör många samtal.

Utmärkande för sammanblandare av tro och vetande är även att de ofta uppträder oerhört aggressivt - här är Hedenius och Dawkins paradexempel - och kallar motparten för ologisk och vidskeplig eller rentav för stollig.

Det filosofiska teodicéproblemet, som är centralt i Hedenii skrift ”Tro och vetande”, är principiellt ett filosofiskt problem och har egentligen mycket lite eller närmast ingenting alls att göra med den kristna trons dramatiska perspektiv på kampen mellan ont och gott. Sambandet finns i den kristna trosbekännelsens ord ”allsmäktig”, som tyvärr är en felöversättning av ordet ”Pantokrator”. Denna felöversättning har skapat det filosofiska teodicéproblemet (se för övrigt min artikel ”Teodicéproblemet”, på min hemsida).

Inom filosofin kan man logiskt bevisa att någon gud inte existerar och uppvisa att de så kallade gudsbevisen inte gäller - detta är också med i Hedenii bok ”Tro och vetande”. Men den gud som vi filosofiskt kan visa inte existerar, är den gud som filosofin själv skapat och inte den Gud - t.ex. Jesus - som man talar om i de skilda världsreligionerna. Man kan alltså som vetenskapligt arbetande filosof vara ateist och samtidigt som kristen tro på Jesus som sin Gud och Frälsare. Han är den som skapat världen enligt Johannesevangeliets prolog (”Genom honom har allt blivit till”) och den helige Ande är också Jesus. Hela den kristna trosbekännelsen handlar alltså om Jesus och någon speciell gud vid sidan av honom känner icke den kristna religionen till.

När Hedenius i ”Tro och vetande” hävdar att de filosofiska vederläggningarna av de så kallade gudsbevisen och  den filosofiska teodicén också gäller på den kristna trons område, blandar han alltså samman tro och vetande och skapar därmed  metafysik eftersom han absolutifierar något visst (filosofiskt) verkligt.

Professor Axel Hägerström var tillsammans med professor Adolf Phalén grundare av den så kallade Uppsalafilosofien och tillika Hedenii lärare.  I Hägerströms måhända viktigaste skrift, ”Das Princip der Wissenschaft” (1908), menar han, att metafysik uppstår då verklighet förväxlas med något visst verkligt. Det är vad som exakt sker i Hedenii skrift ”Tro och vetande”.

I många livsåskådningssamtal är det vanligt att någon säger att man på grund av teodicéproblemet och/eller de filosofiska bevisen för att någon gud inte finns, tar avstånd från kristendomen och kallar sig ateist eller icketroende. Detta är fallet i Sverige hos Ingemar Hedenius och  t.ex. medicinarna Georg Klein och PC Jersild, IT-ingenjören Christer Sturmarck (ordförande för föreningen Humanisterna), filosoferna Thomas Anderberg och Torbjörn Tännsjö och statsvetaren Hans Bergström. Med detta ställningstagande uppvisar dessa herrar att de blandar samman tro och (filosofiskt) vetande. Eftersom förmågan  att skilja på tro och vetande är utmärkande för äkta humanister som t.ex. Alf Ahlberg, måste Hedenius,  Klein, Jersild, Sturmarck, Anderberg, Tännsjö och Bergström och deras gelikar i detta avseende karaktäriseras som antihumanister.

Om vi vill skapa en så fin utveckling som möjligt för vetenskap och kultur bör vi således slå vakt om och värna ett samtal som har sin grund i att man kan skilja på tro och vetande och att man sätter sig in i den aktuella frågan innan man yttrar sig samt att man vördar sin samtalspartner.

Det är också viktigt att man vet att våra religioner är kulturskapande. Den västerländska litteratur- konst- och musikhistorien är sålunda i många avseenden helt präglad av kristendomen. Många, som är icketroende och dock starkt intresserade av den västerländska kulturen, löser detta personliga problem genom att kalla sig för kulturkristna. Ateisten Georg Klein har i sin bok ”Skapelsens fullkomlighet och livets tragik”, 2006, på ett mycket personligt sätt pekat på denna situation som de icketroendes stora dilemma - om man nu som Klein gillar kultur i form av t.ex. Johann Sebastian Bachs musik.


© Jörgen Dicander 2009-02-28
Får endast publiceras efter kontakt med Jörgen Dicander
Tel: 0243 - 25 30 35
Epost: jorgendicander.com