Teodicéproblemet

av Jörgen Dicander:



Det uppkommer när Gud tillskrivs allmakt och allgodhet som absoluta egenskaper. Om Gud skapat världen och allmakt dessutom tolkas som allorsaklighet, blir det logiskt uteslutet att något ont skulle finnas i världen. Det faktiska konstaterandet att det finns mycket ont i världen, är då tillräckligt för att ”bevisa” att en på en gång allsmäktig och allgod Gud inte existerar. Denna filosofiska klassiker har framförts av kristendomskritiker sedan urminnes tider och är t.ex. central i Ingemar Hedenius´ Tro och vetande (1949).

En förutsättning för den kontinuerliga ondskan i världen är människans fria vilja. Gudstroende filosofer och filosofiskt inriktade teologer från Augustinus (354-430) till Leibnitz (1646-1716) har sökt en lösning på det ondas problem genom att peka på den fria viljan. Enligt dessa är det ett uttryck för Guds godhet att han skapat människan som en varelse med förnuft och eget ansvar för sina handlingar. Däri ligger en från Gud delegerad orsaklighet. Om den missbrukas är det helt och hållet människans ansvar.

Orsaken till att teodicéproblemet uppkommer är alltså att man tolkar livets händelser som om Gud vore orsak till allt som sker. Om man däremot ser på tillvaron som en kamp mellan ont och gott, så som t.ex. teologen Gustaf Aulén gör i sin skrift ”Den allmänneliga kristna tron”, försvinner inte problemet, men det skapar en skarp kontrast till den filosofiska teodicéns syn på allmakten. Den blir då i stället inte något här i nuet urskiljbart utan knyts till framtidshoppet om det godas slutliga seger genom den lidande kärlekens allmakt:”Det intet finns/ som icke vinns/ av kärleken som lider” (E.G. Geijer). Därför kan den uppståndne Jesus säga: ”åt mig har getts all makt (pasa exousia) i himlen och på jorden” (Matt 28:18).

Faktum är att ordet ”allsmäktig” inte finns i det bibliska materialet.

Det tragikomiska med detta problem är att det bottnar i en felöversättning av grekiska ”Pantokrator” till latinets adjektiv ”omnipotens”. Det var Västkyrkan som gjorde denna översättning. ”Pantokrator” gav associationer ”till Guds skaparmakt, hans suveränitet över skapelsen, hans laggivning och rättskipning, landsfaderliga omsorg och försvar av skapelsen mot tillvarons destruktionsmakter” (citerat efter Tage Bentzer i Teologisk handbok 1979 s 9).

Ordet ”Pantokrator” är Septuagintas översättning av hebreiskans ”Jahve Sebaot”. Omnipotens för ”tanken närmast till Guds allverksamhet och allorsaklighet. Därmed försvann en rad associationer, som spontant inställt sig kring ordet pantokrator, t.ex. tanken på hans roll som försvarare av sin suveränitet. Denna förträngning och förskjutning aktualiserade efter hand i Väst teodicéproblemet” (Bentzer, a.a. s 9).

Pantokrator, ”allhärskaren” betyder alltså någon som kämpar för det goda och försöker ta tillbaka eller återerövra det som det onda tagit. Pantokrator betyder inte ”allsmäktig” så som det står i den nuvarande svenska apostoliska trosbekännelsen. Den första artikeln borde därför lyda: ”Vi tror på en Gud som värnar det goda och som försöker återerövra det som det onda har tagit och som har skapat himmel och jord”.

© Jörgen Dicander 2007-07-31
Får endast publiceras efter kontakt med Jörgen Dicander
Tel: 0243 - 25 30 35
Epost: jorgendicander.com