Bo Balderson

Tidigare undersökningar

Vem döljer sig bakom författarpseudonymen ”Bo Balderson”(BB)? En mängd förslag har lagts fram. Det finns bland annat gissningar på Astrid Lindgren (!), Sven Delblanc, Åke Ortmark, Åke Runnquist, Jan Guillou, Kurt Persson, Björn Sjöberg och Ebbe Carlsson.

Det allvarligaste försöket att binda någon vid pseudonymen ”Bo Balderson” har genomförts av arkeologiprofessorn Bo Gräslund i boken ”Mysteriet Balderson – en deckargåta”, 2002. Han hävdar att Sven Delblanc står bakom pseudonymen. Tesen i Gräslunds skrift skulle kunna formuleras så här: BB uppvisar djupa konsthistoriska, litteraturhistoriska och historiska kunskaper samt insikter i opera och dramatik. Sven Delblanc hade sådana. Alltså är det han som är BB. Mot detta är givetvis att säga: Det finns många svenskar med djupa sådana kunskaper. Alltså är Delblanc inte det enda alternativet, vilket Gräslund själv är medveten om. Dessutom är det så att den humor, fars och satir som finns hos BB saknas hos Sven Delblanc.

Den till Irland år 1980 utflyttade läroverksläraren och Bonnierkonsulten Björn Sjöberg har förekommit i diskussionen om BB (Gräslund 2002 s 12-13). Han har lanserats som BB av Jörgen Blom, Jan Guillou, Gustaf von Platen, Liza Marklund och Ulf Örnkloo (Gräslund 2002 s 13). I Wikipedia finns uppgift om att Sjöberg för Jörgen Blom förnekat att han skulle vara BB.

Gösta Arvidssons välskrivna och trivsamma arbete ”Den hemlighetsfulle journalisten Kurt Persson”, 2006, är på 180 sidor. Det är bara sista kapitlet, s 150-180, som behandlar BB under rubriken ”Kurt Persson alias Bo Balderson? – En fundering av författaren”.

Arvidsson skriver bland annat: ”Bo Balderson läste uppenbarligen deckartidskriften Jury. 1983 skrev han där ett inlägg mot Sven Sörmark, som i tidningen haft en negativ recension om ’Partiledaren avgår med döden’ ”(Arvidsson 2006 s 151). Eftersom Persson var deckarrecensent menar Arvidsson att det är han som skrivit detta och som är BB. Det troliga är dock att detta inlägg skrivits av BB:s förlagsredaktör på Bonniers, Åke Runnquist (1919 –1991), efter samråd med BB och i BB:s namn. Gräslund ger följande skildring av deras samarbete:

            ”Det är då att erinra om att Åke Runnquist hösten 1990, på ett sätt
             som visar att han visste att både Balderson och han själv vid det laget
             hade gjort sitt, i en intervju i tidningen Vi medgav att de två
             gemensamt hade arbetat fram svaren på de i förväg givna
             intervjufrågorna (i Expressen 1980) och att
             han och Balderson flera gånger tillsammans lagt ut falska spår om
             Baldersons identitet”(Gräslund 2002 s 15).

Arvidsson nämner att BB använder hästmetaforer som till exempel ”flåsade som en hetsad märr”, vilket han anser skulle bero på att Perssons morfar var hästhandlare (Arvidsson s 157). Ganska långsökt. Min Baldersonkandidat gjorde militärtjänst på Svea Artilleri och hade där egen häst att sköta och rida och passar därför ännu bättre som BB (Gösta Gustaf-Jansons ”Gubben kom!” 1990 s 36 och 42).

BB blev kallad ”mannen med kubben”. Eftersom Kurt Perssons styvfar använde kubb är Persson BB, menar Arvidsson. Den som jag hävdar är BB hade själv använt kubb (”Gubben kom!” 1990 s 51).

Kurt Persson gjorde militärtjänst i Vaxholm och eftersom BB i sina böcker nämner ”Lindö” i Stockholms yttre skärgård och säger att han inte besökt Vaxholm ”på år och dag”, är Persson BB (Arvidsson s 170-171). Den som jag här nedan hävdar vara BB bodde en sommar i slutet på 1920-talet i en stuga ute på Resarö, nära Vaxholm (”Gubben kom!” 1990 s 98).

Beträffande ”Lindö” i BB-böckerna kan sägas att det namnet finns på tjugo platser och orter i Sverige (Alvesta, Borlänge, Ekerö, Eksjö, Eskilstuna, Falköping, Gnosjö, Götene, Kalmar, Katrineholm, Kinda, Kristianstad, Lidköping, Ljungby, Mariestad, Markaryd, Mönsterås och på tre orter i Norrköping). På frågan varifrån BB erhållit namnet ”Lindö” ligger Lindö på Ekerö närmast av det skälet att Gösta Gustaf-Jansons farfar hade sitt sommarställe vid Nockeby bros östra fäste i Mälaren, nära Ekerö. Enligt uppgifter i memoarerna vistades Gösta Gustaf-Janson ibland i farfaderns sommarvilla, som kallades Brohill ( ”Att vända åter”, 1981 s 34 t.ex. och bilderna s 96-97).

Det allvarligaste skälet till att Persson inte är BB nämner Arvidsson utan att dra konsekvenserna av det. Han skriver nämligen:

            ”Däremot är själva skrivstilen (hos BB), det djärva och lite nonchalanta
             sättet att foga orden svår att identifiera som Kurt Persson. När Kurt
             refererade hästtävlingar, skrev om schack och recenserade deckare
             skrev han knapphändigt och nästan färglöst. Han blev betydligt friare
             när han skrev under pseudonym. Men han skulle behöva frigöra sin
             stil ytterligare för att komma upp i Baldersons lätta och eleganta
          språkbruk” (Arvidsson 2006 s 178).

¤

Gösta Gustaf-Janson

Jag vill alltså här visa att Gösta Gustaf-Janson (GG), född den 6.11.1902 i Nacka – avliden den 18.9.1993 i Båstad på sjukhemmet ”Vårliden” och begravd i Djursholm, är den författare som skrivit Bo Baldersonböckerna.

Gösta Gustaf-Janson, som 1910 flyttade med familjen till Djursholm, tog studenten där 1921, studerade i München 1921-1922 och vid Stockholms högskola 1923-1926 (konst-och litteraturhistoria och historia, d.v.s GG uppfyller Gräslunds huvudkrav) dock utan att avlägga någon examen (GG:s memoarbok ”Gubben kom!”1990 s 45-96). GG hade ständig fribiljett till Dramaten och gick emellanåt också gratis på Operan (”Gubben kom!” 1990 s 129 -130). Därför hade han också insikter i opera och dramatik och uppfyller därmed fuller väl Gräslunds krav på vem som skulle kunna vara BB. Dessutom hade GG själv prövat på skådespelaryrket (”Gubben kom!” 1990 s 100-103).

GG debuterade redan år 1927 med romanen ”Rydsholm – en roman om de stängda grindarnas stad”. Rydsholm är täcknamn för Djursholm. Han har vidare utgivit t.ex. romanerna ”Lindbom på Sävlunda” (1928), ”Krisår” (1931), ”Kapitulation? – Nej!” (1932), ”Gubben kommer” (1934), ”Stora famnen” (1937) och ”Stampen” (1951). Med dundersuccén ”Gubben kommer” slog GG igenom. Därför kallar han den ena av sina memoarböcker för ”Gubben kom!” (1990). Den andra heter ”Att vända åter” (1981). Ett flertal av hans romaner har filmats och han har själv gjort ett tiotal filmmanus enligt egna uppgifter i hans dagbok 2.4. 1988. Varje scen är i dessa manus noggrant utarbetad efter vad jag funnit i hans arkiv som finns hos sonen Bertil Gustaf-Janson i Båstad. Bland annat har han gjort filmmanus åt Nils Poppe, t.ex långfilmen ”Skorpan” 1956 i regi av Hans Lagerkvist (GG:s manus på 209 s finns i arkivet, Båstad) och åt Fridolf Rudin ( ”Gubben kom!” 1990 s 150-151). GG har flitigt översatts.

Författaren GG skrev alla sina manus med penna –alltså varken med skrivmaskin eller på dator. På hans arbetsbord fanns, enligt uppgift från hustrun Karin och sönerna Bertil och Erik vid en intervju 25.3. 2007, ett trettiotal pennor liggande i en minutiös ordning. Han använde olika färgpennor för att särskilja gestalterna i sina böcker. Som referensbibliotek hade han faderns - författaren, journalisten och målaren Gustaf Jansons (1866-1913) - enorma boksamling på 4000 band. Den finns nu hos sonen Bertil och den innehåller klassisk litteratur och historia på svenska, franska, engelska och tyska.

Till GG:s författarverkstad hörde också de dagböcker (DB) i svart vaxduk som han skrev under sju decennier och som finns i arkivet hos sonen Bertil. Där kommenterar han sitt skrivande, framför allt hur mycket han dagligen har lyckats producera. Han relaterar personliga händelser och de dagliga politiska skeendena i Sverige och i världen. Där finns också synpunkter på böcker han läst och religionskritik. Dagböckerna har en del luckor och några utrivningar av sidor. GG använde i DB en del förkortningar som jag här vid citat har ersatt med fullständiga ord. Den 12.1. 1984 skriver han:”Bläddrat i DB 69 -70. Skulle nästan kunna ges ut som den är”.

Enligt dagböckerna och intervjun med hustrun Karin och sönerna Bertil och Erik, började GG dagen med en halvtimmes gymnastik någon gång mellan sju och åtta på morgonen. Efter frukosten satt han vid sitt bord och arbetade 9-12 och 13-17. På äldre dar sov han middag 13-14 efter lunchen. Han gjorde dagliga promenader, spelade golf (18 i handicap) och tennis. Till hans osunda vanor, som han berättar om i dagböckerna och memoarerna, hörde att han tidvis hade hög alkoholkonsumtion. GG tyckte om att skämtteckna i Söndagsnisse - Strixstil och gjorde bland annat en ABC-bok för sonen Bertil. Av dagböckerna framgår att GG som regel skapade en bok från november till juli nästa år – alltså under en period på åtta månader. En gång nämner han att han lade in sitt aktuella arbetsmanus i bankfack (DB 24.12.1985). Han gjorde det därför att han skulle resa bort.

Redan under studentåren träffade GG Georg ”Joje” Svensson (1904-1998), som blev förlagsredaktör på Bonniers och hade sommarställe i Båstad (”Gubben kom!” 1990 s 56). Enligt dagböckerna hade de kontakt med varandra nästan varje vecka och åt ofta middag tillsammans. Det var, enligt DB 7.7. 1981, ”Joje” som kom på memoartiteln ”Att vända åter” (1981). Själv hade GG enligt DB 28.9. 1976 tänkt sig ”En vankelbroders vingelstig”.

GG:s mor Emmy –också författarinna – renskrev på maskin de första manuskripten till och med år 1937 ( se t.ex.”Gubben kom!” 1990 s 131). Från och med ”Stampen” 1951 blev det hustrun, Karin f.Ernmark, som utförde denna uppgift. Hon fungerade också som bollplank – liksom sonen Bertil senare på 1980-talet enligt uppgifter från honom och noteringar i GG:s dagböcker. Karin var ävenledes den som kom på titlarna till den serie GG-böcker som har rubriker hämtade från Anna Maria Lenngrens dikt ”Pojkarne” ( Då oskulden och friden, 1968, Då lasten var en häxa, 1969, I sommarns friska vind, 1970, De långa lömska kiven, 1971 och Tungt i den branta backen, 1972). I intervjun med Karin berättade hon att hon fortsatte med renskrivandet även efter skilsmässan 1963 och ända fram till år 1990. En annan kvinna som hjälpte GG med renskrivningar var Ingeborg Samson i Båstad (se t.ex DB 5.5 1970). Enligt GG:s dagboksanteckning 28.6. 1988: ”Gått genom hela manus. Ska skickas till Åke Runnquist” framgår att också denne var en av hans redaktörer på Bonniers. Vi vet att Runnquist var BB.s redaktör och stod för baksidestexter på BB:s böcker (Arvidsson 2006 s 177). På den första, ”Statsrådet och döden” (1968), stod bland annat: ”bakom pseudonymen döljer sig en utomordentligt skrivkunnig person … en ny deckarförfattare som är utrustad med humor och en flödande berättargåva”.

Eftersom hustrun Karin och Ingeborg Samson meddelat mig att de inte skrivit rent någon Baldersontext, antar jag, att Gösta Gustaf-Janson sände sina handskrivna manus direkt till Åke Runnquist.

Således: Georg ”Joje” Svensson var GG:s redaktör och Åke Runnquist BB:s. Enligt GG:s DB 1.2. 1990 var Runnquist redaktör också för GG:s ”Gubben kom!” 1990. GG skriver nämligen där i dagboken: ”Ska sätta i gång nu. Eventuellt fortsättning med boken som ju Åke begränsat till första 22 kapitlen”. - GG:s ”Gubben kom!” är på 22 kapitel och därav har jag dragit denna slutsats.

Förutom med Karin, med vilken GG har sönerna Erik f. 1946 och Bertil f. 1953, var GG i äktenskap 1942-43 förenad med Katherine Fegraeus-Winbergh och 1964 –65 med Eva Sylwan. Båda dessa äktenskap var barnlösa. Eva Sylwan är, enligt uppgift i intervjun med Karin och sönerna, ”Ängeln som inte kunde flyga fel”, GG:s bok 1967. I en dagboksanteckning 26.11. 1969 framför GG samma uppfattning:”Ängeln … Boken var svag därför att jag inte vågade ta med Eva i helfigur och gjorde om alltsammans, slätade ut det som verkligen var av intresse”.

GG har bott på en mängd platser. Innan han kom till Djursholm år 1910 bodde familjen bland annat på Karlavägen i samma trappuppgång som August Strindberg. Brev från Strindberg till GG:s far Gustaf Janson förvaras, enligt uppgifter vid intervjun, i bankfack i Helsingborg. I memoarerna berättar GG att Strindbergs dotter med Harriet Bosse, Marianne, var hans lekkamrat ( ”Gubben kom!” 1990 s 12 ).

År 1926 såldes Djursholmsvillan (”Gubben kom!” 1990 s 91). Familjen, d.v.s modern Emmy och sönerna Gösta och Gudmund, flyttade till Sveavägen 119 (”Gubben kom!” 1990 s 97). GG bodde senare ensam under flera år på Norr Mälarstrand (”Gubben kom!” 1990 s 109-110). När GG och Karin var gifta bodde de först i Göksbo i Salatrakten. Sedan flyttade de till ett gammalt värdshus i Sigtuna. Där blev Gunnar Ekelöf en nära vän. De bodde också på franska Rivieran i trakten av Antibes. Därefter i Bockholms Sätra nära Södertälje innan de flyttade till Enebyberg där de vistades till separationen och där GG hade en skrivarstuga, allt enligt uppgifter från Karin.

Från 1964 bodde GG i Båstad – som de tidigare hade besökt om somrarna - först i Axeltorps kvarn till 1974, sedan bland annat i en våning ovanpå banken i Båstad. En gång när Bertil kom hem, satt Greta Garbo och Kerstin Bernadotte där. Av GG:s dagbok framgår att han verkligen umgicks med överklassen. Under en period vistades han på Brommag. 14 i Helsingborg. Till minne av detta finns på huset uppsatt en platta som ingår i kulturvandringen ”Diktarnas Helsingborg”.

Till GG:s författarvänkrets 1968-1993, efter det att Gunnar Ekelöf avlidit 1968 och det blivit kris i vänskapen med Sven Stolpe (betr. denna kris, se ”Gubben kom!” 1990 s 109-114), hörde Alice Lyttkens, Harry Martinson, Eyvind Johnson, Lars Forssell, Johannes Edfelt, Alf Henrikson och Lars Widding enligt dagböckerna.

Beträffande GG:s tystnad 1937-1951, nämnde Karin vid intervjun som förklaring prestationsångest och alkohol. Hon tog undan manus som var färdiga och hindrade därigenom honom från att förstöra dem. På detta sätt kom GG i gång igen omkring år 1950 med att ge ut böcker. Dessutom rekommenderade hon honom att enbart hålla sig till ”Joje” (Georg Svensson) och inte gå via Kaj Bonnier.

Gustaf-Janson erövrade, enligt professor Erik Hjalmar Linder ”en markerad ställning i Sverige som en borgerlig miljöskildrare och fabulator” (Linder 1952 s 734). År 1964 gav GG ut romanen ”Tofflan byter hamn”, som år 1967 kom som långfilm. Denna roman är att betrakta som en förstudie till Bo Baldersonböckerna vilka utkom åren 1968-1990. Enligt GG:s hustru Karin är ”Tofflan” ett självporträtt. Min hustru Eva, som ibland kopplar av med deckare, råkade läsa ”Tofflan byter hamn” varvid hon blev helt perplex och ropade till mej:
- Det här är ju Bo Balderson.

Av denna anledning startade mina forskningar kring GG som mej veterligt hittills aldrig förekommit i diskussionerna om BB. Enligt Gräslund 2002 s 11 fanns i början på 1990-talet gissningar på ett 80-tal personer och han räknar upp alla! Man kan undra hur många av dessa namnspekulationer som planterats ut av Runnquist och BB själv.

I Bo Baldersons sista bok ”Statsrådet klarar krisen” (1990) förekommer ”Rydboholms slott” (s 21 f.)- det ligger i Vaxholms kommun - och Gustaf-Jansons debutbok bar, som sagt, huvudtiteln ”Rydsholm” (1927). Eftersom GG och BB gärna gör litterära anspelningar kan man tänka sig att ”Rydboholm” också pekar på Karlfeldts dikt ”Roslagen” i ”Flora och ”Bellona” 1918. Där förekommer namnen ”Rydboholm och Penningby”.

Att Gösta Gustaf-Janson även var Bo Balderson innebär att han nog kan aspirera på platsen som den svenska litteraturens mest populäre manlige författare. Bland de kvinnliga torde Astrid Lindgren vara outstanding.

Ett tecken på att GG tillhör den svenska parnassen är att han finns med i porträttsamlingen i Bonniers hus Nedre Manilla på Djurgården.

Gösta Gustaf-Janson, som var aktiv författare till 87-års ålder, gav således ut böcker under en sextiotreårig period, men ”bara” trettionio stycken – mycket mindre antal än hans gode vän Sven Stolpe. Under de tjugotvå åren 1968-1990 gav han ut 20 böcker – i snitt nästan en bok varje år, inte så illa av en som ansåg sig lida av lättja. Åren 1927 –1967 var produktionen nitton böcker. Om man räknar bort de fjorton åren 1937 – 1951 då ingen bok utgavs, kommer han också under denna period, tjugosex år, upp i nästan en bok varje år, dock något mindre produktionstakt än de sista tjogotvå åren. Tar man i betraktande att han före 1968 dessutom skapade ett tiotal filmmanus, måste slutsatsen bli att det är fråga om en mycket jämn produktion.

Intervjuer i Båstad 25.3. 2007 med Karin Suckling f.1922, Helsingborg, gift 1945-1963 med Gösta Gustaf-Janson, och med parets söner Erik Gustaf-Janson f.1946, Helsingborg, och Bertil Gustaf-Janson f.1953, Båstad och Göteborg.

Otryckta:
Hos Bertil Gustaf-Janson, Båstad: Gösta Gustaf-Jansons efterlämnade manus och dagböcker.

Tryckta:
Arvidsson, Gösta: Den hemlighetsfulle journalisten Kurt Persson, 2006.
Gräslund, Bo: Mysteriet Balderson – en deckargåta, 2002.
Gösta Gustaf-Jansons/Bo Baldersons verk, förtecknade under punkterna 8 och 15.
Linder, Erik Hjalmar i Schück-Warburgs Illustrerad Svensk Litteraturhistoria del VIII, 1952.
Lyttkens, Alice: Leva om sitt liv, I-VII, 1977-1989.